Jag började ju den här idén om att blogga som ett sätt att kanske på något vis självmedicinera och behandla mitt hittills 22 år och fem recidiv långa utmattningssyndrom. Att prata om det, även om jag liksom pratar med mig själv, tänkte jag skulle vara terapeutiskt. Och att skriva och formulera mig skulle öva de där kognitiva färdigheterna som gått och blivit helt kass. Minne, att finna orden, att koncentrera mig på en text en längre tid, att söka information…
Men när Försäkringskassan började jävlas, som vanligt i januari varje år, funkade det inte, hur god tanken än var från början. Det märks på den evighetslånga pausen i bloggande att Försäkringskassans envisa jakt på mig först bröt ner mig, och sen när de insisterade på att kalla till ett möte utan att ha någon som helst intresse av att faktiskt ta ansvar för min rehabilitering, som de ju enligt lag har att göra, totalkraschade alla eventuella framsteg som jag gjort genom att lyckas träna några veckor i januari och februari.
Och det är alltså inte förrän nu i mitten av augusti som jag lyckas skriva klart det här blogginlägget, som jag förberett i utkastform redan i maj.
Försäkringskassan ville ju inte lyssna på att de faktiskt kan göra något för att hjälpa mig att tillfriskna genom att sluta jaga mig och låta mig få lugn och ro. De har på felaktiga grunder utmätt i princip all min disponibla inkomst nu i flera år. De ackumulerar en skuld för underhållsstöd varje månad som de ju vet att jag inte kan betala, och med jämna mellanrum har de skickat skulden till utmätning, trots att de vet att jag i fyra år har begärt anstånd med betalningen, och trots att de dessutom har möjlighet att helt avskriva skulden om det är nödvändigt för mitt tillfrisknande.
Men de erkänner inte att den ekonomiska stressen de utsätter mig för är hälften av det som håller mig sjuk.
Så de förstörde alla små framsteg jag gjort i januari så till den grad att jag inte återhämtat mig förrän nu i augusti. Och nu är det alltså fyra månader kvar till kommer att göra samma sak igen.
Eller, förlåt, två månader. De lovade att jävlas när sjukskrivningen ska förnyas i slutet av september också.
Svinpälsar.
Men när Försäkringskassan började jävlas, som vanligt i januari varje år, funkade det inte, hur god tanken än var från början. Det märks på den evighetslånga pausen i bloggande att Försäkringskassans envisa jakt på mig först bröt ner mig, och sen när de insisterade på att kalla till ett möte utan att ha någon som helst intresse av att faktiskt ta ansvar för min rehabilitering, som de ju enligt lag har att göra, totalkraschade alla eventuella framsteg som jag gjort genom att lyckas träna några veckor i januari och februari.
Och det är alltså inte förrän nu i mitten av augusti som jag lyckas skriva klart det här blogginlägget, som jag förberett i utkastform redan i maj.
Försäkringskassan ville ju inte lyssna på att de faktiskt kan göra något för att hjälpa mig att tillfriskna genom att sluta jaga mig och låta mig få lugn och ro. De har på felaktiga grunder utmätt i princip all min disponibla inkomst nu i flera år. De ackumulerar en skuld för underhållsstöd varje månad som de ju vet att jag inte kan betala, och med jämna mellanrum har de skickat skulden till utmätning, trots att de vet att jag i fyra år har begärt anstånd med betalningen, och trots att de dessutom har möjlighet att helt avskriva skulden om det är nödvändigt för mitt tillfrisknande.
Men de erkänner inte att den ekonomiska stressen de utsätter mig för är hälften av det som håller mig sjuk.
Så de förstörde alla små framsteg jag gjort i januari så till den grad att jag inte återhämtat mig förrän nu i augusti. Och nu är det alltså fyra månader kvar till kommer att göra samma sak igen.
Eller, förlåt, två månader. De lovade att jävlas när sjukskrivningen ska förnyas i slutet av september också.
Svinpälsar.
Kommentarer
Skicka en kommentar