När min farmor fyllde 70 var jag åtta år gammal. Eftersom farmor bodde med utsikt över Värtaterminalen bjöd hon hela familjen, mig och mina syskon och föräldrar, och mina kusiner och deras föräldrar, på kryssning till Åland med hotellnatt i Mariehamn.
Och nu, fyrtio år senare, kommer jag att berätta något för min blogg som jag aldrig berättat för någon. En av mina terapeuter – den enda som verkar ha fattat att nåt praktiskt behöver hända för att jag ska bli frisk – har sagt att när jag känner sorg över minnen som jag har av den lille rädde pojke som jag var, ska jag liksom retroaktivt vara den vuxne person som jag skulle behövt då.
När jag var liten fick jag lära mig att man inte får vara pipplig med maten. Jag hatade torr, smaklös kokt potatis. Jag avskydde kall sås på varm panerad fisk. Och jag gillade inte konsistensen av ärtor. Men inget av det där fick jag låtsas om. För om jag inte ville äta något av det som fanns på bordet fick jag höra att jag "inte äter". Eller nåt om fattiga barn i Afrika. Jag fick till och med utstå att bli generad inför en läkare, vars specialitet inte alls var barn eller nutrition, för att jag "inte äter". Vilket jag så klart gjorde, eftersom jag lever, och jag har varit idrottsman i 40 år.
Så när min farmor bjöd på födelsedagskryssning och födelsedagsmiddag vågade jag inte vara med. Inte på båten, och inte på hotellet. Jag låtsades vara förkyld och sjuk så jag skulle slippa förnedringen, inför mina kusiner och deras föräldrar, som jag visste skulle komma om jag ratade något på tallriken.
Istället för födelsedagsmiddag beställdes room-service-pannkakor till mig. Med hjortronsylt. Som jag heller inte vågade äta för jag var rädd för hjortronsylten som jag aldrig smakat förut.
I fyrtio år har det här varit min hemlighet. En av många. Som ingen annan vet eller bryr sig om, så klart, utan bara har plågat mig. Som fortfarande får tårarna att komma. Fyrtio år senare.
Jag vet inte hur jag ska kunna vara "den vuxne jag behöver" retroaktivt. Det går inte att gå tillbaka och säga till mig själv "förlåt, jag förstår att du är rädd för att behöva höra på kommentarer om vad du äter inför andra, jag lovar att det inte ska hända igen". Däremot går det alldeles utmärkt att gå tillbaka och känna sorgen och rädslan.
Nu för tiden äter jag med behållning hjortronsylt och grädde på våfflor. Jag äter gärna ärtor och broccoli, och till och med kapris ibland, men torr och mjölig potatis mosar jag till gott hemmagjort mos. Men jag kommer inte undan smärtan från barndomen ändå. Och jag tror att den har gjort mig illa. Och lämnat mig där jag är idag.
Så, snälla, låt era barn vara barn. Ge dem stöd och kärlek idag. Det går inte att göra i efterhand.
Och nu, fyrtio år senare, kommer jag att berätta något för min blogg som jag aldrig berättat för någon. En av mina terapeuter – den enda som verkar ha fattat att nåt praktiskt behöver hända för att jag ska bli frisk – har sagt att när jag känner sorg över minnen som jag har av den lille rädde pojke som jag var, ska jag liksom retroaktivt vara den vuxne person som jag skulle behövt då.
När jag var liten fick jag lära mig att man inte får vara pipplig med maten. Jag hatade torr, smaklös kokt potatis. Jag avskydde kall sås på varm panerad fisk. Och jag gillade inte konsistensen av ärtor. Men inget av det där fick jag låtsas om. För om jag inte ville äta något av det som fanns på bordet fick jag höra att jag "inte äter". Eller nåt om fattiga barn i Afrika. Jag fick till och med utstå att bli generad inför en läkare, vars specialitet inte alls var barn eller nutrition, för att jag "inte äter". Vilket jag så klart gjorde, eftersom jag lever, och jag har varit idrottsman i 40 år.
Så när min farmor bjöd på födelsedagskryssning och födelsedagsmiddag vågade jag inte vara med. Inte på båten, och inte på hotellet. Jag låtsades vara förkyld och sjuk så jag skulle slippa förnedringen, inför mina kusiner och deras föräldrar, som jag visste skulle komma om jag ratade något på tallriken.
Istället för födelsedagsmiddag beställdes room-service-pannkakor till mig. Med hjortronsylt. Som jag heller inte vågade äta för jag var rädd för hjortronsylten som jag aldrig smakat förut.
I fyrtio år har det här varit min hemlighet. En av många. Som ingen annan vet eller bryr sig om, så klart, utan bara har plågat mig. Som fortfarande får tårarna att komma. Fyrtio år senare.
Jag vet inte hur jag ska kunna vara "den vuxne jag behöver" retroaktivt. Det går inte att gå tillbaka och säga till mig själv "förlåt, jag förstår att du är rädd för att behöva höra på kommentarer om vad du äter inför andra, jag lovar att det inte ska hända igen". Däremot går det alldeles utmärkt att gå tillbaka och känna sorgen och rädslan.
Nu för tiden äter jag med behållning hjortronsylt och grädde på våfflor. Jag äter gärna ärtor och broccoli, och till och med kapris ibland, men torr och mjölig potatis mosar jag till gott hemmagjort mos. Men jag kommer inte undan smärtan från barndomen ändå. Och jag tror att den har gjort mig illa. Och lämnat mig där jag är idag.
Så, snälla, låt era barn vara barn. Ge dem stöd och kärlek idag. Det går inte att göra i efterhand.
Kommentarer
Skicka en kommentar