De senaste två åren har jag grävt i mitt inre efter orsaker. Det var ju inte förrän 2017 som jag insåg att jag aldrig haft "depression" som läkare påstått, och försökt pracka på mig piller mot. Eftersom jag sökte läkarhjälp första gången 2002, vid mitt andra recidiv, fem år efter det första, blir det alltså 15 år med fel diagnos, och tjugo år med ingen eller fel behandling, som namnet på min blogg anger.
När det stod klart för mig att medicinering aldrig skulle hjälpa krävde jag att få terapi. Vårdgivaren erbjöd mig psykodynamisk terapi. Riktigt vad det är för något fick jag aldrig grepp på, men både jag och terapeuten var överens om att det förmodligen inte skulle bota mitt nuvarande tillstånd men kanske förebygga återinsjuknande. Att det inte botat något står helt klart. Huruvida det förhindrat återinsjuknande får vi se om jag blir frisk, till att börja med.
Terapin fokuserade rätt mycket på hur jag hanterar relationer med närstående. Antagligen hamnade fokus där för att de totalt havererade relationerna till mina barns mammor är en så dominerande orsak till mina fyra senaste recidiv. Nu, snart två år efter terapisessionerna, står det ganska klart för mig att mitt utmattningssyndrom också var den enskilt största bidragande orsaken till de relationshaverierna. Båda kvinnorna träffade mig under en pågående akut fas av utmattningssyndrom, och ingen av dem har känt mig som frisk. En sorts negativ feebackloop.
Men när jag har fortsatt gräva i mitt inre efter terapin har jag letat efter orsaker till att jag ens drabbades första gången. Vad är det i min personlighet, i min uppväxt, i min närmaste omgivning som har gjort just mig extra sårbar för utmattningssyndrom?
Jag är det yngsta syskonet av tre plus ett. Min pappa hade varit gift en kort tid några år innan han träffade min mamma, och jag har en femton år äldre halvsyster som jag sällan träffade som barn. Att vara yngst tror jag har påverkat mig en hel del. Jag lärde mig nog tidigt att undvika att bli jämförd med andra eftersom det alltid var jag som var yngst och kunde saker sämst. Det ledde i sin tur att jag gav mig fan på att kunna saker bäst.
I vuxen ålder har jag förstått att min far var alkoholist. Men en välfriserad sådan. Returburkarna var oerhört välordnat staplade i pappkassen i köket och jobbet sköttes till punkt och pricka. Min mor måste ha använt en stor del av sin uppmärksamhet på att dölja drickandet och dess konsekvenser från andra, inklusive mig. Mina syskon som var äldre förstod nog bättre, men jag fattade inget.
Det har också blivit uppenbart för mig att mina föräldrar "ärvt" nojjor och beteenden av sina föräldrar, generationen som levde genom två världskrig, år då Sverige var nära svält, och i den tid då sjukdomar som idag går att bota kunde drabba flera av en syskonskara på upp till ett dussin barn. Och jag i min tur har "ärvt" sånt från mina föräldrar. Min pappa växte upp utan sin far, med en ensamstående mamma från Västergötland i Stockholm under andra världskriget, till exempel. Det gjorde väl att min far inte riktigt visste hur han ville vara far till mig. Min mammas far dog i hjärtinfarkt vid 56 års ålder, men hon fick aldrig hjälp att sörja på riktigt och hade väl ingen att stödja sig på i sorgen. Så jag ärvde, från båda mina föräldrar, att man inte pratar om känslor och att man inte ska "ligga andra till last" och liknande tokigheter.
Mina relationer med flickvänner har ofta varit variationer på samma tema. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag fått höra nåt om att jag måste "kommunicera", utan att någon någonsin bryr sig om att definiera vad i helskotta det betyder. Jag gissar att det handlar om att dela med sig av vad som händer på insidan som andra egentligen inte har att göra med? Och när man väl delar med sig blir de arga, svartsjuka eller elaka? Nä, jag begriper fortfarande inte.
Så i detta grävande i mitt inre och i min uppväxt har jag sett att det finns lite grejer som pekar vidare mot utmattningssyndrom. Att lära mig tidigt att klara mig själv, att söka perfektion i det jag gör, att undvika att jämföra med andra utan istället jämföra med antingen interna eller externa kriterier, att inte kunna sätta ord på känslor, att inte begripa när andra uttrycker känslor, att vara konflikträdd…
Jag har inga definitiva slutsatser. Men en del ledtrådar.
När det stod klart för mig att medicinering aldrig skulle hjälpa krävde jag att få terapi. Vårdgivaren erbjöd mig psykodynamisk terapi. Riktigt vad det är för något fick jag aldrig grepp på, men både jag och terapeuten var överens om att det förmodligen inte skulle bota mitt nuvarande tillstånd men kanske förebygga återinsjuknande. Att det inte botat något står helt klart. Huruvida det förhindrat återinsjuknande får vi se om jag blir frisk, till att börja med.
Terapin fokuserade rätt mycket på hur jag hanterar relationer med närstående. Antagligen hamnade fokus där för att de totalt havererade relationerna till mina barns mammor är en så dominerande orsak till mina fyra senaste recidiv. Nu, snart två år efter terapisessionerna, står det ganska klart för mig att mitt utmattningssyndrom också var den enskilt största bidragande orsaken till de relationshaverierna. Båda kvinnorna träffade mig under en pågående akut fas av utmattningssyndrom, och ingen av dem har känt mig som frisk. En sorts negativ feebackloop.
Men när jag har fortsatt gräva i mitt inre efter terapin har jag letat efter orsaker till att jag ens drabbades första gången. Vad är det i min personlighet, i min uppväxt, i min närmaste omgivning som har gjort just mig extra sårbar för utmattningssyndrom?
Jag är det yngsta syskonet av tre plus ett. Min pappa hade varit gift en kort tid några år innan han träffade min mamma, och jag har en femton år äldre halvsyster som jag sällan träffade som barn. Att vara yngst tror jag har påverkat mig en hel del. Jag lärde mig nog tidigt att undvika att bli jämförd med andra eftersom det alltid var jag som var yngst och kunde saker sämst. Det ledde i sin tur att jag gav mig fan på att kunna saker bäst.
I vuxen ålder har jag förstått att min far var alkoholist. Men en välfriserad sådan. Returburkarna var oerhört välordnat staplade i pappkassen i köket och jobbet sköttes till punkt och pricka. Min mor måste ha använt en stor del av sin uppmärksamhet på att dölja drickandet och dess konsekvenser från andra, inklusive mig. Mina syskon som var äldre förstod nog bättre, men jag fattade inget.
Det har också blivit uppenbart för mig att mina föräldrar "ärvt" nojjor och beteenden av sina föräldrar, generationen som levde genom två världskrig, år då Sverige var nära svält, och i den tid då sjukdomar som idag går att bota kunde drabba flera av en syskonskara på upp till ett dussin barn. Och jag i min tur har "ärvt" sånt från mina föräldrar. Min pappa växte upp utan sin far, med en ensamstående mamma från Västergötland i Stockholm under andra världskriget, till exempel. Det gjorde väl att min far inte riktigt visste hur han ville vara far till mig. Min mammas far dog i hjärtinfarkt vid 56 års ålder, men hon fick aldrig hjälp att sörja på riktigt och hade väl ingen att stödja sig på i sorgen. Så jag ärvde, från båda mina föräldrar, att man inte pratar om känslor och att man inte ska "ligga andra till last" och liknande tokigheter.
Mina relationer med flickvänner har ofta varit variationer på samma tema. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag fått höra nåt om att jag måste "kommunicera", utan att någon någonsin bryr sig om att definiera vad i helskotta det betyder. Jag gissar att det handlar om att dela med sig av vad som händer på insidan som andra egentligen inte har att göra med? Och när man väl delar med sig blir de arga, svartsjuka eller elaka? Nä, jag begriper fortfarande inte.
Så i detta grävande i mitt inre och i min uppväxt har jag sett att det finns lite grejer som pekar vidare mot utmattningssyndrom. Att lära mig tidigt att klara mig själv, att söka perfektion i det jag gör, att undvika att jämföra med andra utan istället jämföra med antingen interna eller externa kriterier, att inte kunna sätta ord på känslor, att inte begripa när andra uttrycker känslor, att vara konflikträdd…
Jag har inga definitiva slutsatser. Men en del ledtrådar.
Kommentarer
Skicka en kommentar