När Försäkringskassan jävlades som värst i april och jag i stort sett var totalförlamad försökte jag hitta nåt läkemedel (ja, jag vet att det inte finns några läkemedel mot utmattningssyndrom) för att bryta den här sabla ångesten som hindrar allt. Jag kom inte ens utanför dörren på veckor. Jag var till och med tvungen att blanda ihop pulvermjälk till att ha i mitt te för att jag inte lyckades ta mig till affären och köpa vanlig mjölk. Det är ju bra att ha grejer i skafferiet…
Nå, i mitt desperata sökande efter nåt som skulle kunna hjälpa mig försökte jag få min läkare att skriva ut nåt mot generell ångest, eller nåt bra uppåttjack av nån sort. Men jag lyckas inte få honom att tro på att det är ångest som jag har mest att kämpa med. Enligt honom "ska" någon som har generell ångset vara rädd för allt, inklusive att taket ska ramla in. Han har tydligen missat den delen av lektionen om ångest där man skiljer på rädslor, som har en identifierbar och i alla fall i sammanhanget rationell orsak, och på ångest, som är adrenalinpåslag och stresshormontoppar utan någon orsak som patienten kan identifiera.
Men, och det här var ju faktiskt en lågoddsare – han har ju velat fortsätta prova antidepressiva substanser på mig, trots att jag käkat sju–åtta olika och dessutom konstaterat att jag inte har depression utan utmattningssyndrom som det inte finns piller mot – när jag föreslog att vissa SSRI är indicerade för generell ångst, då skrev han ut Sertralin på stört.
Ja, så desperat kände jag mig att jag kände mig tvungen att prova ett läkemedel jag vet inte har haft någon effekt de tre andra gångerna jag provat. Och jag var också så desperat att jag tolererade både insättningssymptom och biverkningar för att möjligtvis märka någon effekt på ångesten och handlingsförlamningen. Förvärrad hjärdimma, darrningar, urinträngningar (och nervositet för sängvätning), anorgasmi, erektil dysfunkton, dålig andedräkt, tröstätande, viktuppgång, svårighet att urinera, hypertension, bruxism, mardrömmar… Sertralin är ett jävla rävgift.
Efter nästan två månader av desperat medicinknaprande, och söndertuggade kinder och tunga, kunde jag konstatera att jag snarare blivit sämre av pillren, som jag ju egentligen visste att jag skulle bli. Så jag la av. Och relativt snart lyckades jag ta mig ut lite oftare. Men fortfarande sitter det ohyggligt långt inne att göra det jag vet att jag behöver: gå och träna.
Och till råga på allt åkte jag på en drygt månadslång sommarförkylning.
Suck.
Nå, i mitt desperata sökande efter nåt som skulle kunna hjälpa mig försökte jag få min läkare att skriva ut nåt mot generell ångest, eller nåt bra uppåttjack av nån sort. Men jag lyckas inte få honom att tro på att det är ångest som jag har mest att kämpa med. Enligt honom "ska" någon som har generell ångset vara rädd för allt, inklusive att taket ska ramla in. Han har tydligen missat den delen av lektionen om ångest där man skiljer på rädslor, som har en identifierbar och i alla fall i sammanhanget rationell orsak, och på ångest, som är adrenalinpåslag och stresshormontoppar utan någon orsak som patienten kan identifiera.
Men, och det här var ju faktiskt en lågoddsare – han har ju velat fortsätta prova antidepressiva substanser på mig, trots att jag käkat sju–åtta olika och dessutom konstaterat att jag inte har depression utan utmattningssyndrom som det inte finns piller mot – när jag föreslog att vissa SSRI är indicerade för generell ångst, då skrev han ut Sertralin på stört.
Ja, så desperat kände jag mig att jag kände mig tvungen att prova ett läkemedel jag vet inte har haft någon effekt de tre andra gångerna jag provat. Och jag var också så desperat att jag tolererade både insättningssymptom och biverkningar för att möjligtvis märka någon effekt på ångesten och handlingsförlamningen. Förvärrad hjärdimma, darrningar, urinträngningar (och nervositet för sängvätning), anorgasmi, erektil dysfunkton, dålig andedräkt, tröstätande, viktuppgång, svårighet att urinera, hypertension, bruxism, mardrömmar… Sertralin är ett jävla rävgift.
Efter nästan två månader av desperat medicinknaprande, och söndertuggade kinder och tunga, kunde jag konstatera att jag snarare blivit sämre av pillren, som jag ju egentligen visste att jag skulle bli. Så jag la av. Och relativt snart lyckades jag ta mig ut lite oftare. Men fortfarande sitter det ohyggligt långt inne att göra det jag vet att jag behöver: gå och träna.
Och till råga på allt åkte jag på en drygt månadslång sommarförkylning.
Suck.
Kommentarer
Skicka en kommentar