Jag har en vän – ja faktiskt en sån som jag träffat, men mest interagerar med digitalt – som hade en plats ledig i sitt Netflix-konto som jag får använda. Snällt av henne att hjälpa en stackars fattig långtidssjuksriven person i behov av distraktioner i natten.
Jag har kollat igenom vad som finns att se, vilket är förvånansvärt tunt på filmfronten – kanske den svenska versionen av Netflix är tunnare – men sett några serier. Men jag har undvikit en. Tills idag. Men man ska väl tillslut konfrontera sina monster.
Att "Mad Men" blivit ett monster har ett samband med det som jag nu förstår var min tredje akuta fas av utmattningssyndrom, efter att arbetsförmedlingen försökt tvinga mig att söka lärarjobb och skickat mig till sjukvården där jag lärt mig vad termen ångest innebär.
Alternativet till att söka ett lärarjobb som jag inte skulle klara blev att spinna vidare på idén jag hade haft länge att jobba som översättare. Av en händelse letade ett företag som översätter film och TV efter nya frilansare, och jag fick Arbetsförmedlingen att gå med på att jag skulle få gå deras internutbildning med arbetslöshetsersättning.
Det är bara nu i efterhand som jag förstår att jag var på väg in i akut utmattningssyndrom i samband med det. Halvvägs genom kursen fick jag inte fortsätta längre, med förklaringen att företaget förlorat en stor kund. Men att just jag fick sluta berodde så klart på att jag inte gjort bra ifrån mig på kursen. Jag ville inte erkänna det för mig själv. Eller egentligen kunde jag väl inte se det. Jag som alltid klarat allt jag tagit mig för.
Ett par år senare, efter skilsmässan som blev resultatet av utmattning nummer tre drabbades jag av utmattning nummer fyra i samband med att jag återigen försökte att skaffa mig en inkomst som översättare, med samma bolag, samma kurs, och samma resultat. Halvvägs in i kursen förstod jag att jag behövde avbryta, tillfälligt tänkte jag, för att jag inte mådde bra efter skilsmässan. När jag ville fortsätta fick jag inte det. Den här gången sas det explicit att jag inte var bra nog.
Mad Men, första avsnittet, var en av de övningar jag gjort två gånger, och den som satte sig. Gilmore Girls och Mythbusters kände jag sedan innan, så det blev inte samma upplevelse. Men Mad Men, med sin inledande noire-känsla och introduktionen av Don Draper som en krigsskadad man med nittio procent av isberget under ytan, drabbade mig.
Idag är första gången jag sett avsnitt två.
Jag har kollat igenom vad som finns att se, vilket är förvånansvärt tunt på filmfronten – kanske den svenska versionen av Netflix är tunnare – men sett några serier. Men jag har undvikit en. Tills idag. Men man ska väl tillslut konfrontera sina monster.
Att "Mad Men" blivit ett monster har ett samband med det som jag nu förstår var min tredje akuta fas av utmattningssyndrom, efter att arbetsförmedlingen försökt tvinga mig att söka lärarjobb och skickat mig till sjukvården där jag lärt mig vad termen ångest innebär.
Alternativet till att söka ett lärarjobb som jag inte skulle klara blev att spinna vidare på idén jag hade haft länge att jobba som översättare. Av en händelse letade ett företag som översätter film och TV efter nya frilansare, och jag fick Arbetsförmedlingen att gå med på att jag skulle få gå deras internutbildning med arbetslöshetsersättning.
Det är bara nu i efterhand som jag förstår att jag var på väg in i akut utmattningssyndrom i samband med det. Halvvägs genom kursen fick jag inte fortsätta längre, med förklaringen att företaget förlorat en stor kund. Men att just jag fick sluta berodde så klart på att jag inte gjort bra ifrån mig på kursen. Jag ville inte erkänna det för mig själv. Eller egentligen kunde jag väl inte se det. Jag som alltid klarat allt jag tagit mig för.
Ett par år senare, efter skilsmässan som blev resultatet av utmattning nummer tre drabbades jag av utmattning nummer fyra i samband med att jag återigen försökte att skaffa mig en inkomst som översättare, med samma bolag, samma kurs, och samma resultat. Halvvägs in i kursen förstod jag att jag behövde avbryta, tillfälligt tänkte jag, för att jag inte mådde bra efter skilsmässan. När jag ville fortsätta fick jag inte det. Den här gången sas det explicit att jag inte var bra nog.
Mad Men, första avsnittet, var en av de övningar jag gjort två gånger, och den som satte sig. Gilmore Girls och Mythbusters kände jag sedan innan, så det blev inte samma upplevelse. Men Mad Men, med sin inledande noire-känsla och introduktionen av Don Draper som en krigsskadad man med nittio procent av isberget under ytan, drabbade mig.
Idag är första gången jag sett avsnitt två.
Kommentarer
Skicka en kommentar