När är det dags att ge upp?

Om det är nån som har undrat varför det inte har kommit nåt nytt inlägg på bloggen på över ett år så beror det på att Försäkringskassan började jävlas med mig förra våren. Helt i onödan så klart. Och det sa jag också till handläggaren. Det fanns inget som helst logiskt motiv till att samla ihop till ett möta med arbetsgivare, vårdgivare, mig och Försäkringskassan, och skrämma mig med hot om indragen sjukpenning – och absolut inte så länge handläggaren i fråga vägrar att ens förstå vad jag säger när jag radar upp de saker FK skulle kunna göra för att hjälpa mig att i alla fall sluta bli sjukare.

Resultatet syns här i bloggandet. Jag blev sjukare än någonsin. Hela 2019 och halva 2020 hittills har jag stadigt blivit sjukare. Ett tag kändes det som att jag nästan hade hämtat mig från kollapsen efter skräckmötet med FK i alla fall – men det var inte sant. Nu i år är ALLT svårt. 

Jag vet ju sedan tidigare att fysisk träning är det enda som hjälpt mig tidigare, men nu klarar jag inte ens att ta mig 200 meter till simhallen. Jag klarar mig inte ens utanför dörren de flesta dagar.

Jag vet också, sedan tre år, vad det är som gjort och gör och fortsätter att göra mig sjuk. Stressen som gjort mig sjuk svarar numera min exfru för tillsammans med Försäkringskassan. Och ingen av dem är intresserad av att hjälpa mig. Det känns ju märkligt, med tanke på att den ena i alla fall en gång i tiden var en vän, och den andra enligt lag SKA hjälpa mig.

I veckan fann jag kraft att googla fram Föräldrabalken för att kolla om jag kommer ihåg en grej rätt från när exfrun och jag hade (framgångslösa) samarbetssamtal för kanske sju år sedan. Det gjorde jag. Men jag upptäckte en annan grej också. När jag i fem år har bönat och bett socialtjänstens familjerättsenhet om hjälp har de sagt att de inte kan. Nu vet jag att det inte är sant. De har hur mycket laglig möjlighet att hjälpa mig som helst. Det betyder att de har VALT att låta bli. Och därmed har de VALT att se till att jag bli allt sjukare.

Så, när är det dags att ge upp? När är det dags att sluta stånga pannan blodig mot betongmurar av byråkrater som skiter i folks hälsa? När är det dags att bara acceptera att vårdgivaren inte har en susning om hur de ska behandla mig, och inte lyssnar på när jag säger att jag vet vad de måste göra allra först?

Nu har min fysioterapeut, av alla personer, fast det absolut inte är hennes jobb, försökt hjälpa mig att kontakta socialtjänsten igen. Utan framgång. Så är det dags att ge upp nu? 

Min nya läkare – den som inte kunde annat än att skriva ut piller efter piller har slutat – verkade lyssnande och hade faktiskt läst den anamnes jag hade skrivit ihop. Hon förstod, vad jag kunde se, att jag har god koll på såväl anamnes och genes som diagnos. Men det gör ju ingen skillnad när man bara träffar läkaren en gång i halvåret. Och hon började redan första gången vi träffades att prata om sjukersättning.

Förtidspension alltså. Utan att någonsin egentligen har haft ett riktigt jobb. Jag har aldrig haft semester på riktigt för jag har aldrig varit anställd så länge att sommaren ingått – förutom när jag varit sjukskriven över sommaren.

Det känns så bortkastat. Bara för att ett par exfruar hatar mig och för att Försäkringskassan vägrar se sin del i min sjukdom. Jag avundas såna som kan lämna saker bakom sig utan att se sig om. För mig är det tvärt om – som den klassiska grekiska metaforen att vi alla går in i framtiden baklänges – i och med att jag inte ser någon framtid alls, men forntiden återkommer gång på gång för att göra mig skörare och skörare.

Skulle det ens göra någon skillnad att ge upp?