En av de saker som är svårast att förstå i min historia är de gånger då människor som skulle kunna hjälpa, eller till och med har som jobb att hjälpa, inte vill. Inte lyfter ett finger ens. Hellre undviker att gå utanför sin bekvämlighetszon en smula än att hjälpa en medmänniska.
Hur lever man med sig själv om man jobbar på Försäkringskassan och får order om att jävlas med folk så mycket det går? Skriva helt ologiska beslutsdokument med slutsatser som inte följer av argumenten? Vägra att hjälpa folk att bli friska? Kasta ut folk i fattigdom och döma redan sjuka att bli sjukare?
Eller den där psykologen som avbröt tio terapisessioner efter bara tre, utan att fråga sig själv vad han kunde göra istället när hans ursprungliga plan inte funkade?
Eller läkare som på slentrian sätter diagnosen "depression" utan att lyssna på anamnesen och sen skriva ut åtta olika piller på mest måfå utan att bry sig om biverkningar eller om de ens har någon effekt?
Det är två stora stressorer som har gjort mig sjuk den här gången. Först var det min familjesituation, att jag inte får träffa mina barn som jag borde, som gjorde att jag blev halvtidssjukskriven. När Försäkringskassan vägrade mig sjukpenning efter ett halvår adderade de den andra stressorn. Och det har de fortsatt med. De orsakade de senaste fyra åren av heltidssjuksrivning, och stressar mig fortfarande. Bland annat genom att kalla till möte, måndagen efter min födelsedag, som av min erfarenhet att döma är till för att ge dem en förevändning att dra in min sjukpenning. Igen. För fjärde gången.
Det är egentligen lika förbluffande båda delar. Dels att myndigheten som egentligen borde hjälpa mig att bli frisk med flit gör mig sjukare, och dessutom skiter i det. Inte bara skiter i det, faktiskt, utan medvetet motarbetar mitt tillfrisknande. Och dels att min exfru inte vill hjälpa mig att bli frisk, trots att hon nu vet att det var utmattningssyndrom som var orsaken till kraschen som ledde till det där prefixet, ex-, och att hon faktiskt kan hjälpa mig nu, som hon inte kunde förut, innan jag visste att jag hade den här diagnosen.
Folk brukar säga att nyckeln till att tillfriskna från utmattningssyndrom är acceptans. Men jag kan inte acceptera det oacceptabla.
Hur lever man med sig själv om man jobbar på Försäkringskassan och får order om att jävlas med folk så mycket det går? Skriva helt ologiska beslutsdokument med slutsatser som inte följer av argumenten? Vägra att hjälpa folk att bli friska? Kasta ut folk i fattigdom och döma redan sjuka att bli sjukare?
Eller den där psykologen som avbröt tio terapisessioner efter bara tre, utan att fråga sig själv vad han kunde göra istället när hans ursprungliga plan inte funkade?
Eller läkare som på slentrian sätter diagnosen "depression" utan att lyssna på anamnesen och sen skriva ut åtta olika piller på mest måfå utan att bry sig om biverkningar eller om de ens har någon effekt?
Det är två stora stressorer som har gjort mig sjuk den här gången. Först var det min familjesituation, att jag inte får träffa mina barn som jag borde, som gjorde att jag blev halvtidssjukskriven. När Försäkringskassan vägrade mig sjukpenning efter ett halvår adderade de den andra stressorn. Och det har de fortsatt med. De orsakade de senaste fyra åren av heltidssjuksrivning, och stressar mig fortfarande. Bland annat genom att kalla till möte, måndagen efter min födelsedag, som av min erfarenhet att döma är till för att ge dem en förevändning att dra in min sjukpenning. Igen. För fjärde gången.
Det är egentligen lika förbluffande båda delar. Dels att myndigheten som egentligen borde hjälpa mig att bli frisk med flit gör mig sjukare, och dessutom skiter i det. Inte bara skiter i det, faktiskt, utan medvetet motarbetar mitt tillfrisknande. Och dels att min exfru inte vill hjälpa mig att bli frisk, trots att hon nu vet att det var utmattningssyndrom som var orsaken till kraschen som ledde till det där prefixet, ex-, och att hon faktiskt kan hjälpa mig nu, som hon inte kunde förut, innan jag visste att jag hade den här diagnosen.
Folk brukar säga att nyckeln till att tillfriskna från utmattningssyndrom är acceptans. Men jag kan inte acceptera det oacceptabla.
Kommentarer
Skicka en kommentar