När jag publicerar det här är det ME-dagen. 12 maj. En dag för att uppmärksamma sjukdomen ME/CFS. Myalgisk encefalomyelit. CFS står för det äldre namnet på sjukdomen, "chronic fatigue syndrome" och olyckligt nog gör just det att ME alldeles för ofta förväxlas med utmattningssyndrom.
ME är en neurologisk sjukdom, alltså en sjukdom med somatiskt ursprung. Utlösande faktorer brukar vara en infektion, och även om det inte är känt hur sjukdomen uppkommer är en intressant hypotes att det är en autoimmun sjukdom, som så många andra sjukdomar med spretiga och svårtolkade symptom.
Kardinalsymptomet på ME är PEM, post-extertional malaise, det vill säga ansträngningsutlöst symptomförsämring. Igår blev jag väldigt orolig när jag vaknade. Jag kände symptom som jag aldrig känt förr, men som mina bekanta med ME har beskrivit tydligt.
Jag kände en oerhörd trötthet i hela kroppen, och det kändes som "sockerdricka" i varje muskel – precis som som ME-patienter brukar beskriva hur ansträngning känns för dem. Och jag kände detta dagen efter att jag lyckats lura mig själv att träna.
Jag hade stämt möte på badhuset med ett par triathlon/klassikern-grabbar som bett mig om hjälp med att utveckla deras simteknik. Och eftersom jag inte tar mig utanför dörren med mindre än att jag har ett möte avtalat passade jag på att träna själv. Men det kändes inte lika bra som det brukar. Det kändes till och med rätt kass.
Och som sagt, dagen efter kändes det skrämmande illa. Frågan är om det helt enkelt är så att Försäkringskassans kallelse till möte (de vill alldeles säkert skaffa sig en förevändning att dra in min sjukpenning) har gjort mitt utmattningssyndrom så mycket sämre att jag börjat få fysiska symptom som jag inte haft förut.
Alternativet är skrämmande. Att jag aldrig kommer att bli frisk.
ME är en neurologisk sjukdom, alltså en sjukdom med somatiskt ursprung. Utlösande faktorer brukar vara en infektion, och även om det inte är känt hur sjukdomen uppkommer är en intressant hypotes att det är en autoimmun sjukdom, som så många andra sjukdomar med spretiga och svårtolkade symptom.
Kardinalsymptomet på ME är PEM, post-extertional malaise, det vill säga ansträngningsutlöst symptomförsämring. Igår blev jag väldigt orolig när jag vaknade. Jag kände symptom som jag aldrig känt förr, men som mina bekanta med ME har beskrivit tydligt.
Jag kände en oerhörd trötthet i hela kroppen, och det kändes som "sockerdricka" i varje muskel – precis som som ME-patienter brukar beskriva hur ansträngning känns för dem. Och jag kände detta dagen efter att jag lyckats lura mig själv att träna.
Jag hade stämt möte på badhuset med ett par triathlon/klassikern-grabbar som bett mig om hjälp med att utveckla deras simteknik. Och eftersom jag inte tar mig utanför dörren med mindre än att jag har ett möte avtalat passade jag på att träna själv. Men det kändes inte lika bra som det brukar. Det kändes till och med rätt kass.
Och som sagt, dagen efter kändes det skrämmande illa. Frågan är om det helt enkelt är så att Försäkringskassans kallelse till möte (de vill alldeles säkert skaffa sig en förevändning att dra in min sjukpenning) har gjort mitt utmattningssyndrom så mycket sämre att jag börjat få fysiska symptom som jag inte haft förut.
Alternativet är skrämmande. Att jag aldrig kommer att bli frisk.
Kommentarer
Skicka en kommentar