Vad är det med folk som jobbar på myndigheter? Vad är det som gör att de sätter på sig de största skygglappar de kan hitta och sen vägrar att se något som faller utanför den snäva ramen?
Tanken väcktes idag av att jag återigen försökt få socialtjänsten att hjälpa mig att få träffa mina barn. Jag vet ju inte vad jag ska göra efter att ha provat så mycket annat. Men nu hade jag fått höra att det finns nåt som kallas umgängessabotage, som min exfru uppenbarligen håller på med. Så jag skrev till socialtjänsten för att få dem att ta tag i det.
Istället för "så klart vi ska hjälpa dig" fick jag ett telefonsamtal där en person ville förklara att jag skickat pappret till fel avdelning. Familjerättsenheten, som är den enhet jag har haft att göra med förut, "kan inte" göra sådana utredningar på eget bevåg utan gör det på begäran av tingsrätten.
Finns det ingen på socialtjänsten som gör utredningar när de får nys om nåt som inte är som det borde då? Jo, kollegerna på våningen under, på nåt som heter "mottagningsenheten". Så, varför då ringa till mig och försöka påstå att det inte gick att göra något, när uppenbarligen de som kan göra något antingen sitter på tingsrätten eller på våningen under?
Samma sak är det på Försäkringskassan. När jag säger att jag inte kommer att bli frisk om de inte slutar att utmäta all in inkomst säger handläggaren som har ansvar för min rehabilitering att han inte kan göra något åt anstånd och eftergift och sånt, medan handläggaren som skulle kunna ta i det säger att hon inte kan ta hänsyn till att jag har sjukpenning. De jobbar på samma myndighet och skulle kunna prata med varandra och lösa var sin del av samma problem. Men vägrar.
Varför väljer man ett jobb där man ska hjälpa människor, men sen låter bli att hjälpa för att det folk behöver hjälp med är en millimeter utanför det som man vanligen brukar hantera? Hur lever man med sig själv?
Tanken väcktes idag av att jag återigen försökt få socialtjänsten att hjälpa mig att få träffa mina barn. Jag vet ju inte vad jag ska göra efter att ha provat så mycket annat. Men nu hade jag fått höra att det finns nåt som kallas umgängessabotage, som min exfru uppenbarligen håller på med. Så jag skrev till socialtjänsten för att få dem att ta tag i det.
Istället för "så klart vi ska hjälpa dig" fick jag ett telefonsamtal där en person ville förklara att jag skickat pappret till fel avdelning. Familjerättsenheten, som är den enhet jag har haft att göra med förut, "kan inte" göra sådana utredningar på eget bevåg utan gör det på begäran av tingsrätten.
Finns det ingen på socialtjänsten som gör utredningar när de får nys om nåt som inte är som det borde då? Jo, kollegerna på våningen under, på nåt som heter "mottagningsenheten". Så, varför då ringa till mig och försöka påstå att det inte gick att göra något, när uppenbarligen de som kan göra något antingen sitter på tingsrätten eller på våningen under?
Samma sak är det på Försäkringskassan. När jag säger att jag inte kommer att bli frisk om de inte slutar att utmäta all in inkomst säger handläggaren som har ansvar för min rehabilitering att han inte kan göra något åt anstånd och eftergift och sånt, medan handläggaren som skulle kunna ta i det säger att hon inte kan ta hänsyn till att jag har sjukpenning. De jobbar på samma myndighet och skulle kunna prata med varandra och lösa var sin del av samma problem. Men vägrar.
Varför väljer man ett jobb där man ska hjälpa människor, men sen låter bli att hjälpa för att det folk behöver hjälp med är en millimeter utanför det som man vanligen brukar hantera? Hur lever man med sig själv?
Kommentarer
Skicka en kommentar