I de två tidigare delarna av den här blogginläggsserien har jag försökt spåra orsaker till att jag hamnat där jag är idag. Men varför blir jag inte bättre? Det har jag förstått ganska länge nu, de här två åren som jag vetat rätt diagnos. Utmattningssyndrom orsakas av stress. Och min stress är permanent.
De senaste veckorna har jag fått uppleva hur illa det är. Försäkringskassan har kallat till möte. Förra gången de gjorde det var det för att få en förevändning att kasta ut mig ur sjukförsäkringen, det som ledde till att jag kraschade totalt och blev heltidssjukskriven. Så jag har både blivit påmind om varför jag hela tiden blivit sämre, och upplevt hur mycket sämre jag blir av extra stress.
Och det är ju helt oacceptabelt egentligen. Att Försäkringskassan först orsakar min sjukdom och sen i fyra år vägrar att låta mig slippa stressen från dem. Och handläggaren som kallat till mötet har vägrat att ens diskutera hur FK skulle kunna hjälpa mig att reducera min stress.
Samma sak med mödrarna till mina barn. Den stressen är också permanent. Båda två vet att jag är sjuk, båda två vet att jag blivit sjuk av stressen att inte få träffa mina barn, och båda två skiter fullständigt i att de har makten att hjälpa mig.
Vad är det som gör att den myndighet som har som uppgift att hjälpa mig tillfriskna så fullständigt skiter i vad de skulle kunna göra för mig? Vad är det som gör att två människor, som jag är oupplösligt sammankopplad med genom att vi har barn ihop, så fullständigt hatar mig att de trots att de har möjlighet att hjälpa mig utan förlust för dem själva ändå väljer att låta bli?
Min terapeut snackar om "acceptans". Att jag blir sjuk av hur jag väljer att se på det som drabbar mig. Men jag förstår inte hur jag ska kunna "acceptera" det som är oacceptabelt? Hur ska jag kunna se på stressen på ett annat sätt än att det är stress som gör mig sjuk? Hur ska jag kunna acceptera att inte ha fått träffa mina barn? För ärligt talat, om de två stora stressorerna, familjesituationen och FK, försvann idag skulle skadan ju redan vara gjord. Jag får inte tillbaka 18 år med min äldste son, jag får inte tillbaka 4 år med mina yngsta barn, och jag får inte tillbaka läget där jag var halvtidssjukskriven och på väg att må bättre.
Jag får inte tillbaka 22 år av mitt liv. Och det är oacceptabelt att de som skulle kunna hjälpa mig att hitta ett nytt liv inte lyfter ett finger. Det kan ingen ACT eller KBT i hela världen ändra på.
Därför har jag fastnat. Och jag ser ingen väg ut.
De senaste veckorna har jag fått uppleva hur illa det är. Försäkringskassan har kallat till möte. Förra gången de gjorde det var det för att få en förevändning att kasta ut mig ur sjukförsäkringen, det som ledde till att jag kraschade totalt och blev heltidssjukskriven. Så jag har både blivit påmind om varför jag hela tiden blivit sämre, och upplevt hur mycket sämre jag blir av extra stress.
Och det är ju helt oacceptabelt egentligen. Att Försäkringskassan först orsakar min sjukdom och sen i fyra år vägrar att låta mig slippa stressen från dem. Och handläggaren som kallat till mötet har vägrat att ens diskutera hur FK skulle kunna hjälpa mig att reducera min stress.
Samma sak med mödrarna till mina barn. Den stressen är också permanent. Båda två vet att jag är sjuk, båda två vet att jag blivit sjuk av stressen att inte få träffa mina barn, och båda två skiter fullständigt i att de har makten att hjälpa mig.
Vad är det som gör att den myndighet som har som uppgift att hjälpa mig tillfriskna så fullständigt skiter i vad de skulle kunna göra för mig? Vad är det som gör att två människor, som jag är oupplösligt sammankopplad med genom att vi har barn ihop, så fullständigt hatar mig att de trots att de har möjlighet att hjälpa mig utan förlust för dem själva ändå väljer att låta bli?
Min terapeut snackar om "acceptans". Att jag blir sjuk av hur jag väljer att se på det som drabbar mig. Men jag förstår inte hur jag ska kunna "acceptera" det som är oacceptabelt? Hur ska jag kunna se på stressen på ett annat sätt än att det är stress som gör mig sjuk? Hur ska jag kunna acceptera att inte ha fått träffa mina barn? För ärligt talat, om de två stora stressorerna, familjesituationen och FK, försvann idag skulle skadan ju redan vara gjord. Jag får inte tillbaka 18 år med min äldste son, jag får inte tillbaka 4 år med mina yngsta barn, och jag får inte tillbaka läget där jag var halvtidssjukskriven och på väg att må bättre.
Jag får inte tillbaka 22 år av mitt liv. Och det är oacceptabelt att de som skulle kunna hjälpa mig att hitta ett nytt liv inte lyfter ett finger. Det kan ingen ACT eller KBT i hela världen ändra på.
Därför har jag fastnat. Och jag ser ingen väg ut.
Kommentarer
Skicka en kommentar