Jag blev påmind idag om det där med att en del människor verkar känna sig hotade av frågor. Och jag menar verkligen frågor, inte ifrågasättande. Just det här idag handlade om nån på Instagram som hade lagt upp nån sån där text-"meme" med nåt gott råd, och jag bara kommenterade att jag fått höra att man borde göra tvärt om mot vad det rådet sa. (Jag sätter "meme" i citattecken för termen som Richard Dawkins myntade är inte samma sak.) Reaktionen var märklig, som om det vore förbjudet att kommentera annat än med översvallande "o, ja, håller med fullständigt" i sociala medier.
Det heter ju sociala medier. Med adjektivet "sociala" som den funktionella delen av namnet. Jag känner ju liksom att samma "regler" som gäller för social interaktion i "köttvärlden" också borde gälla i sociala medier. Om nån säger nåt till mig så svarar jag, liksom. Och har jag frågor så frågar jag.
Och det påminde mig om hur en person som påstod att hen ville hjälpa mig blev så ursinnig på mig för att jag frågade om hur jag skulle hantera de råd jag fick att hen sade upp bekantskapen med mig.
Man får så många olika råd av folk och vissa är det lätt att avfärda som tomt prat, artighetsfraser. Andra är det lätt att förstå, men kanske inte så lätta att använda sig av. Och ytterligare andra är helt obegripliga om man inte vet vad personen som kommer med dem menar med vad de säger. Och då måste man ju fråga, eller hur?
Och när man frågar gör man ju det utifrån sin egen belägenhet och kunskapsnivå. Om jag ärligt talat inte begriper vad någon menar när de säger saker som "stanna i känslan", "lev i nuet", "mindfulness" eller "meditera" måste jag ju fråga. Och fråga igen så länge jag inte fått en förklaring som jag begriper.
I just det fall som jag blev påmind om hade personen både föreslagit och sett till att kommunen hade beviljat mig boendestöd. Men jag begrep inte vad jag skulle ha det till. Förutom att jag fick hjälp att packa inför att flytta till en mindre lägenhet (för att förbereda mig inför nästa gång jag måste söka försörjningsstöd) kändes det bara stressande att behöva ha nån främmande person komma in i mitt hem nån gång i veckan utan att jag visste vad det skulle vara bra för. Och stress är ju precis vad jag inte behöver.
Så jag ville fråga och få förklarat för mig på vilket sätt det skulle vara bra för mig enligt den som rådet kom från. Hur skulle jag, menade hen, hantera det möte jag skulle ha med boendestödshandläggaren där mitt fortsatta boendestöd skulle diskuteras?
Men jag fick inget svar. Jag fick ilska, gränsande till hat, tillbaka. Om jag inte fattade fick jag ta reda på det på egen hand. Så blev det. Jag kände bara stress inför boendestöd, så jag tackade nej. Och eftersom hen visste att det skulle bli resultatet kanske rådet inte var så bra från början som hen tyckte?
Det heter ju sociala medier. Med adjektivet "sociala" som den funktionella delen av namnet. Jag känner ju liksom att samma "regler" som gäller för social interaktion i "köttvärlden" också borde gälla i sociala medier. Om nån säger nåt till mig så svarar jag, liksom. Och har jag frågor så frågar jag.
Och det påminde mig om hur en person som påstod att hen ville hjälpa mig blev så ursinnig på mig för att jag frågade om hur jag skulle hantera de råd jag fick att hen sade upp bekantskapen med mig.
Man får så många olika råd av folk och vissa är det lätt att avfärda som tomt prat, artighetsfraser. Andra är det lätt att förstå, men kanske inte så lätta att använda sig av. Och ytterligare andra är helt obegripliga om man inte vet vad personen som kommer med dem menar med vad de säger. Och då måste man ju fråga, eller hur?
Och när man frågar gör man ju det utifrån sin egen belägenhet och kunskapsnivå. Om jag ärligt talat inte begriper vad någon menar när de säger saker som "stanna i känslan", "lev i nuet", "mindfulness" eller "meditera" måste jag ju fråga. Och fråga igen så länge jag inte fått en förklaring som jag begriper.
I just det fall som jag blev påmind om hade personen både föreslagit och sett till att kommunen hade beviljat mig boendestöd. Men jag begrep inte vad jag skulle ha det till. Förutom att jag fick hjälp att packa inför att flytta till en mindre lägenhet (för att förbereda mig inför nästa gång jag måste söka försörjningsstöd) kändes det bara stressande att behöva ha nån främmande person komma in i mitt hem nån gång i veckan utan att jag visste vad det skulle vara bra för. Och stress är ju precis vad jag inte behöver.
Så jag ville fråga och få förklarat för mig på vilket sätt det skulle vara bra för mig enligt den som rådet kom från. Hur skulle jag, menade hen, hantera det möte jag skulle ha med boendestödshandläggaren där mitt fortsatta boendestöd skulle diskuteras?
Men jag fick inget svar. Jag fick ilska, gränsande till hat, tillbaka. Om jag inte fattade fick jag ta reda på det på egen hand. Så blev det. Jag kände bara stress inför boendestöd, så jag tackade nej. Och eftersom hen visste att det skulle bli resultatet kanske rådet inte var så bra från början som hen tyckte?
Kommentarer
Skicka en kommentar