Jag tänker att om man har upplevt det som jag upplevt har man rätt att vara bitter. Ändå är det en av de mest minnesvärda fraser jag fått höra. "Var inte så jävla bitter." Kanske inte den mest vanliga, men den som satt sig djupast. Och minnesvärd inte på det där trevliga sättet som det brukar betyda utan mer sorgset.
Sanningen att säga satte det sig i mitt minne gott och väl flera år innan jag ens visste att jag hade utmattningssyndrom. Innan jag ens visste att jag var sjuk alls. För den där diagnosen "depression" som de hade lurat på mig visste jag ju att jag inte hade. Ändå hade jag problem. Och skilsmässa och exfru som trilskas med umgänget med barnen gör ju inte saken lättare.
Ungefär samtidigt i livet som den frasens användning dyker upp i mitt minne minns jag en annan fras. "Ta för dig". Eller om det var något med att jag inte var attraktiv för att jag uppenbarligen inte "tog för mig" av livet. Eller inte stod upp mot mina barns mödrar och krävde att få träffa mina barn.
Nu när jag har hittat rätt diagnos vet jag ju varför jag inte kunnat göra det. Och jag förstår också att känslan av obehag av att någon jag inte kände så väl försökte lägga sig i mitt liv på det viset. Men det betyder ju inte att minnet av det slutat vara ledsamt.
Kanske är det en komponent av grundorsaken till mitt liv med utmattningssyndrom. Att jag åtskilliga år efter en händelse kan må dåligt av bara tanken på den. Det finns till och med saker från när jag var 6, 11, eller 15 som fortfarande plågar mig ibland.
Är det bara jag som känner så? Lyckas andra människor låta det logiska ta över och inse det uppenbara – att det inte går att ändra och att de involverade personerna förmodligen inte ens minns händelsen?
Sanningen att säga satte det sig i mitt minne gott och väl flera år innan jag ens visste att jag hade utmattningssyndrom. Innan jag ens visste att jag var sjuk alls. För den där diagnosen "depression" som de hade lurat på mig visste jag ju att jag inte hade. Ändå hade jag problem. Och skilsmässa och exfru som trilskas med umgänget med barnen gör ju inte saken lättare.
Ungefär samtidigt i livet som den frasens användning dyker upp i mitt minne minns jag en annan fras. "Ta för dig". Eller om det var något med att jag inte var attraktiv för att jag uppenbarligen inte "tog för mig" av livet. Eller inte stod upp mot mina barns mödrar och krävde att få träffa mina barn.
Nu när jag har hittat rätt diagnos vet jag ju varför jag inte kunnat göra det. Och jag förstår också att känslan av obehag av att någon jag inte kände så väl försökte lägga sig i mitt liv på det viset. Men det betyder ju inte att minnet av det slutat vara ledsamt.
Kanske är det en komponent av grundorsaken till mitt liv med utmattningssyndrom. Att jag åtskilliga år efter en händelse kan må dåligt av bara tanken på den. Det finns till och med saker från när jag var 6, 11, eller 15 som fortfarande plågar mig ibland.
Är det bara jag som känner så? Lyckas andra människor låta det logiska ta över och inse det uppenbara – att det inte går att ändra och att de involverade personerna förmodligen inte ens minns händelsen?
Kommentarer
Skicka en kommentar