Det här med att gräva i sitt inre för att försöka förstå hur jag hamnade där jag hamnade med utmattningssyndrom är inte lätt. Det är utmattande att ha terapi en gång i veckan, och just nu är det inte ens terapi som är till för att gräva i mitt inre. En session på måndagen gör att jag är oförmögen att fungera resten av veckan. Jag hoppas att det här med att blogga ska hjälpa mig ändå att hantera grävandet "externt" så att det inte ligger och fräter i huvet utan kan ligga i textform och mogna.
Jag såg någonstans nyss något om att folk som drabbas av utmattningssyndrom oftare än andra är regelföljare. Sådana som vill ha strukturer. Fasta ramar. Klart definierade begrepp och uppgifter. Och även om jag tycker om att vara kreativ och tänka utanför alla möjliga boxar och lådor ligger det något i det. Det är ju svårt att tänka utanför boxen om inte boxens sidor, eller ens dess inre, är definierade.
Kanske är det därför min idrott blev simning. Där finns ingen närkontakt med medtävlare som behöver bedömas av en domare, inga stilpoäng som bedöms subjektivt. Det gäller bara att ta sig från start till mål så snabbt som möjligt, och inom de uppsatta ramarna för just det simsätt man tävlar i. För mig betyder det för det mesta att bara hålla reda på att simma i magläge, inte mer än 15 meter under vattnet efter start och vändning, och att simma, vända och gå i mål med båda händerna samtidigt.
När jag pluggade på universitetet var det lite samma sak. Det fanns uppsatta kriterier för hur många terminsveckotimmar i varje ämne man skulle ha för att få en examen, och det fanns sätt att få sig tillgodoräknat den tyska jag läst på gymnasiet och att tenta av en del andra ämnen som jag var bättre förberedd i än den genomsnittlige USA-studenten. Så jag var halvvägs till en examen i tyska redan min andra termin. Och med all matte som ingick i examen i fysik var jag halvvägs till en examen i matte också efter tre år. Så jag skaffade mig helt enkelt tre examina.
Det förklarar i så fall kanske också att jag tappade fotfästet när jag skulle ge mig in i den inte alls lika inrutade världen som doktorand i USA, och samtidigt inte längre hade det inrutade livet med tävling varje helg och träning två gånger om dagen, som medlem av universitetets simlag. Kombinerat med stressen att göra färdigt de två sista examina samtidigt som jag påbörjade den fjärde, och misstaget att prioritera bort allt annat, blir orsaken till krasch nummer ett uppenbar.
Och när jag jobbade som gymnasielärare utan någon svensk lärarexamen, och ingen erfarenhet alls av det då nya gymnasiesystemet, var det heller inte konstigt att jag kände mig vilsen. Eftersom jag sedan barndomen lärt mig at klara mig själv och hitta lösningar på mina egna problem begrep jag inte ens att det skulle kunna gå att ta stöd i kolleger och studierektorer. Jag begrep helt ärligt inte vad de lärare gjorde som kutade till rektorerna flera gånger i veckan. Jag undrade ärligt vad skulle en rektor kunna hjälpa mig med, en person som ju ändå inte var med på mina lektioner eller visste hur jag valt att lägga up mitt arbete.
Den här funderingen får nog ligga på sparlåga och brygga lite. Förmodligen kommer jag i framtiden behöva ge akt på avsaknad av ramar, och i sådana fall skapa mina egna, eller be någon om att hjälpa mig att definiera dem. Hur det ska gå till när kablarna i hela min person är kopplade för självsufficiens behöver mogna ett tag.
Jag såg någonstans nyss något om att folk som drabbas av utmattningssyndrom oftare än andra är regelföljare. Sådana som vill ha strukturer. Fasta ramar. Klart definierade begrepp och uppgifter. Och även om jag tycker om att vara kreativ och tänka utanför alla möjliga boxar och lådor ligger det något i det. Det är ju svårt att tänka utanför boxen om inte boxens sidor, eller ens dess inre, är definierade.
Kanske är det därför min idrott blev simning. Där finns ingen närkontakt med medtävlare som behöver bedömas av en domare, inga stilpoäng som bedöms subjektivt. Det gäller bara att ta sig från start till mål så snabbt som möjligt, och inom de uppsatta ramarna för just det simsätt man tävlar i. För mig betyder det för det mesta att bara hålla reda på att simma i magläge, inte mer än 15 meter under vattnet efter start och vändning, och att simma, vända och gå i mål med båda händerna samtidigt.
När jag pluggade på universitetet var det lite samma sak. Det fanns uppsatta kriterier för hur många terminsveckotimmar i varje ämne man skulle ha för att få en examen, och det fanns sätt att få sig tillgodoräknat den tyska jag läst på gymnasiet och att tenta av en del andra ämnen som jag var bättre förberedd i än den genomsnittlige USA-studenten. Så jag var halvvägs till en examen i tyska redan min andra termin. Och med all matte som ingick i examen i fysik var jag halvvägs till en examen i matte också efter tre år. Så jag skaffade mig helt enkelt tre examina.
Det förklarar i så fall kanske också att jag tappade fotfästet när jag skulle ge mig in i den inte alls lika inrutade världen som doktorand i USA, och samtidigt inte längre hade det inrutade livet med tävling varje helg och träning två gånger om dagen, som medlem av universitetets simlag. Kombinerat med stressen att göra färdigt de två sista examina samtidigt som jag påbörjade den fjärde, och misstaget att prioritera bort allt annat, blir orsaken till krasch nummer ett uppenbar.
Och när jag jobbade som gymnasielärare utan någon svensk lärarexamen, och ingen erfarenhet alls av det då nya gymnasiesystemet, var det heller inte konstigt att jag kände mig vilsen. Eftersom jag sedan barndomen lärt mig at klara mig själv och hitta lösningar på mina egna problem begrep jag inte ens att det skulle kunna gå att ta stöd i kolleger och studierektorer. Jag begrep helt ärligt inte vad de lärare gjorde som kutade till rektorerna flera gånger i veckan. Jag undrade ärligt vad skulle en rektor kunna hjälpa mig med, en person som ju ändå inte var med på mina lektioner eller visste hur jag valt att lägga up mitt arbete.
Den här funderingen får nog ligga på sparlåga och brygga lite. Förmodligen kommer jag i framtiden behöva ge akt på avsaknad av ramar, och i sådana fall skapa mina egna, eller be någon om att hjälpa mig att definiera dem. Hur det ska gå till när kablarna i hela min person är kopplade för självsufficiens behöver mogna ett tag.
Kommentarer
Skicka en kommentar