En sån där sak som jag inte känner igen mig i, när jag läser andras texter och berättelser om utmattningssyndrom, är hur klarsynta alla är. "Prestationen var min näring och resultatet blev utmattning" läste jag precis på Instagram. Tänk om det vore så enkelt.
Visst, jag var högpresterande som student och idrottsman, men så enkelt att det är orsaken till att jag drabbats av utmattningssyndrom är det inte. Kausalsambanden är invecklade och dubbelriktade, och det går inte att sätta fingret på en enda sak som bidragit mest. Jag kan namnge stressorerna som orsakat var och en av mina fem krascher, men det betyder ju inte att jag har hittat en enkel lösning på varför jag blivit sjuk, eller på hur jag ska bli frisk.
Därför undrar jag lite. Det är ju som människor som kan välja ut en favoritfilm, en favoritbok, en favoritkompositör eller en favoriträtt. Hur torftiga liv lever människor som kan säga såna där tvärsäkra saker? Kan man det har man sett alldeles för få filmer, läst för få böcker, lyssnat på för lite musik och ätit alldeles för lite mat. Kan man välja ut en enda orsak till sitt utmattningssyndrom måste man ha levt ett ganska enkelt liv, trots allt.
Andra plattityd-liknande saker som brukar sägas om utmattningssyndrom är att de som drabbats inte brytt sig om sig själva utan försökt visa sig duktiga för andra. Jag känner inte igen mig i det. Och jag kan inte tänka mig att någon annan gör det heller. För inte sjutton går man genom livet och tänker att "nu ska jag få bra betyg på den här tentan för att min pappa ska tycka om mig"? Eller vem bestämmer sig medvetet för att bli idrottare på elitnivå för någon annans skull?
Jag förstår inte varför dessa färdigpaketerade "lösningar" är så vanliga. Finns det verkligen människor som är så endimensionella att plattityderna passar? För att jag ens ska se delar av sådana aspekter hos mig själv krävs mycket grävande i mitt inre, och specialanpassning av förklaringsmodellen. Och även om skulle kunna få nån av dem att passa på en del av mig skulle det ju aldrig falla mig in att uttrycka mig utan förbehåll om det.
Jag presterade akademiskt och idrottsligt för att det fick mig att känna mig bra. Ingen annan. Ärligt talat var jag ganska clueless om vad mina medtävlare inom idrotten eller vad mina klasskamrater inom utbildningarna hade för sig. Jag var koncentrerad på det jag gjorde. Samtidigt blir jag i efterhand mer medveten om att jag inte kunde presterat det jag gjorde utan människorna runt mig.
Och då menar jag inte främst att ha fått uppskattning och beröm och beundran – sånt kom ju dessutom inte i drivor förrän jag pluggade i USA – även om det så klart är en liten del av det. Nej, jag menar att de där klasskamraterna och medtävlarna, träningskompisarna, och tränarna, lärarna och professorerna, är ovärderliga för min utveckling.
Den där "amerikanske drömmen" om en "self made man" existerar inte. Vi är alla produkter av det samhälle vi lever i och de relationer vi har till människor runt oss. Mina prestationer är inte bara mina egna. Men prestationen att bli frisk från utmattningssyndrom verkar folk mena att bara jag själv kan utföra. Och det är en press jag inte klarar av, tror jag.
Så om orsaken är prestationshets, och det blir en prestationshets att arbeta sig frisk från utmattningssyndromet vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Ska jag bara ge upp och inse att jag aldrig kommer att kunna bli frisk?
Visst, jag var högpresterande som student och idrottsman, men så enkelt att det är orsaken till att jag drabbats av utmattningssyndrom är det inte. Kausalsambanden är invecklade och dubbelriktade, och det går inte att sätta fingret på en enda sak som bidragit mest. Jag kan namnge stressorerna som orsakat var och en av mina fem krascher, men det betyder ju inte att jag har hittat en enkel lösning på varför jag blivit sjuk, eller på hur jag ska bli frisk.
Därför undrar jag lite. Det är ju som människor som kan välja ut en favoritfilm, en favoritbok, en favoritkompositör eller en favoriträtt. Hur torftiga liv lever människor som kan säga såna där tvärsäkra saker? Kan man det har man sett alldeles för få filmer, läst för få böcker, lyssnat på för lite musik och ätit alldeles för lite mat. Kan man välja ut en enda orsak till sitt utmattningssyndrom måste man ha levt ett ganska enkelt liv, trots allt.
Andra plattityd-liknande saker som brukar sägas om utmattningssyndrom är att de som drabbats inte brytt sig om sig själva utan försökt visa sig duktiga för andra. Jag känner inte igen mig i det. Och jag kan inte tänka mig att någon annan gör det heller. För inte sjutton går man genom livet och tänker att "nu ska jag få bra betyg på den här tentan för att min pappa ska tycka om mig"? Eller vem bestämmer sig medvetet för att bli idrottare på elitnivå för någon annans skull?
Jag förstår inte varför dessa färdigpaketerade "lösningar" är så vanliga. Finns det verkligen människor som är så endimensionella att plattityderna passar? För att jag ens ska se delar av sådana aspekter hos mig själv krävs mycket grävande i mitt inre, och specialanpassning av förklaringsmodellen. Och även om skulle kunna få nån av dem att passa på en del av mig skulle det ju aldrig falla mig in att uttrycka mig utan förbehåll om det.
Jag presterade akademiskt och idrottsligt för att det fick mig att känna mig bra. Ingen annan. Ärligt talat var jag ganska clueless om vad mina medtävlare inom idrotten eller vad mina klasskamrater inom utbildningarna hade för sig. Jag var koncentrerad på det jag gjorde. Samtidigt blir jag i efterhand mer medveten om att jag inte kunde presterat det jag gjorde utan människorna runt mig.
Och då menar jag inte främst att ha fått uppskattning och beröm och beundran – sånt kom ju dessutom inte i drivor förrän jag pluggade i USA – även om det så klart är en liten del av det. Nej, jag menar att de där klasskamraterna och medtävlarna, träningskompisarna, och tränarna, lärarna och professorerna, är ovärderliga för min utveckling.
Den där "amerikanske drömmen" om en "self made man" existerar inte. Vi är alla produkter av det samhälle vi lever i och de relationer vi har till människor runt oss. Mina prestationer är inte bara mina egna. Men prestationen att bli frisk från utmattningssyndrom verkar folk mena att bara jag själv kan utföra. Och det är en press jag inte klarar av, tror jag.
Så om orsaken är prestationshets, och det blir en prestationshets att arbeta sig frisk från utmattningssyndromet vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Ska jag bara ge upp och inse att jag aldrig kommer att kunna bli frisk?
Kommentarer
Skicka en kommentar