Kladdkaka blev poppis inder 1980-talet. Men redan tidigare än så, 1973, skrev Gunilla Wolde om en sorts kladdkaka i Totte Bakar.
För visst är det en kladdkaka. Det ingår ju ingen som helst jäsmedel av någon sort i receptet. Bara ett ägg, en kopp socker, en kopp mjöl och smält smör. En liten kladdkaka utan kakao, med andra ord.
Det är bara relativt nyligen jag har insett att Gunilla Woldes recept faktiskt är ett riktigt recept. En kaka utan bakpulver känns ju lite annorlunda. Jag tror att jag hittade en blogg där någon bakade kakan med sina barn. Det var ett underhållande blogginlägg som jag letade fram ur mitt gamla minne just för dig (följ länken). De följde boken bokstavligen, och rörde tills de blev trötta i armen.
Jag får ju inte träffa mina barn så jag kan inte göra om den bedriften, men det hindrar mig ju inte att prova själva kakan ändå.
Och återigen är det en alldeles utmärkt övning för en utmattningssyndrompatient. Receptet är ju löjligt enkelt. Proportionerna mellan de få ingredienserna är 1:1:1 och det gör att kakan låter sig modifieras på alla möjliga upptänkliga sätt utan större problem. Och även om det inte blir som Tottes kaka, om utmattningssyndromhjärnan blir förvirrad eller nåt, blir det i alla fall nån sorts kladdkaka.
Jag har provat att modifiera receptet med vanilj, kardemumma, saffran, rabarber, kakao (ja, då blir det "vanlig" kladdkaka), carob (ja, vad ska man annars ha carob till?), brynt smör, äpplen, kokosolja… Och vanligen bröar jag formen, inte med brödsmulor utan med kokosflingor. Ja, Totte smörjer ju bara sin form förstås, men den friheten får jag nog ta mig.
Som vanligt innebär det där med att baka en hel kaka till en person lite för mycket tröstätande för min ambition att komma i mina gamla jeans; att frysa rester gör bara att det blir kul att prova hur kakan smakar när den är riktigt kall. Och det sägs kanske också att socker "matar" de hormonsystem som är uppfuckade i utmatningssyndrom. Men gott blir det.
För visst är det en kladdkaka. Det ingår ju ingen som helst jäsmedel av någon sort i receptet. Bara ett ägg, en kopp socker, en kopp mjöl och smält smör. En liten kladdkaka utan kakao, med andra ord.
Det är bara relativt nyligen jag har insett att Gunilla Woldes recept faktiskt är ett riktigt recept. En kaka utan bakpulver känns ju lite annorlunda. Jag tror att jag hittade en blogg där någon bakade kakan med sina barn. Det var ett underhållande blogginlägg som jag letade fram ur mitt gamla minne just för dig (följ länken). De följde boken bokstavligen, och rörde tills de blev trötta i armen.
Jag får ju inte träffa mina barn så jag kan inte göra om den bedriften, men det hindrar mig ju inte att prova själva kakan ändå.
Och återigen är det en alldeles utmärkt övning för en utmattningssyndrompatient. Receptet är ju löjligt enkelt. Proportionerna mellan de få ingredienserna är 1:1:1 och det gör att kakan låter sig modifieras på alla möjliga upptänkliga sätt utan större problem. Och även om det inte blir som Tottes kaka, om utmattningssyndromhjärnan blir förvirrad eller nåt, blir det i alla fall nån sorts kladdkaka.
Jag har provat att modifiera receptet med vanilj, kardemumma, saffran, rabarber, kakao (ja, då blir det "vanlig" kladdkaka), carob (ja, vad ska man annars ha carob till?), brynt smör, äpplen, kokosolja… Och vanligen bröar jag formen, inte med brödsmulor utan med kokosflingor. Ja, Totte smörjer ju bara sin form förstås, men den friheten får jag nog ta mig.
Som vanligt innebär det där med att baka en hel kaka till en person lite för mycket tröstätande för min ambition att komma i mina gamla jeans; att frysa rester gör bara att det blir kul att prova hur kakan smakar när den är riktigt kall. Och det sägs kanske också att socker "matar" de hormonsystem som är uppfuckade i utmatningssyndrom. Men gott blir det.
Kommentarer
Skicka en kommentar