Att vara i naturen ska ju vara bra för oss med utmattningssyndrom. Det ska vara lugnande och ge återhämtning, och till och med hjälpa till att balansera hormonsystemen som blivit helt knäppa av åratal av binjurepåslag.
Men när stressen inte försvinner och ångesten bara blir värre kommer jag ju inte ens utanför dörren. Än mindre tar jag mig förbi alla trafikleder som ligger som barriärer mellan min bostad och skogen.
Fem år av sjukskrivning så här långt i det femte recidivet och jag har bara blivit sämre och sämre. Sjätte våren nu, och sjätte sommaren kommer snart, som jag inte har kunnat njuta av naturen. Och varje sommar har jag tänkt att nästa sommar minsann ska bli annorlunda. Vilket i och för sig blir sant, för varje sommar har bara blivit värre. Men det var ju inte det jag menade.
Kanske saknar jag det mest för att jag saknar att vara barn. Som barn växte jag upp med somrar i Bohuslän, innan Bohuslän togs över av en massa människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för lite vett. I min barndom högg vi inte ned träd för att få "havsutsikt". Det var ju en del av naturupplevelsen att vara bland träden och gå bland dem för att hitta utsikten.
Jag var tillbaka för några år sedan, till sommarhuset min morfar byggde. Allt var förändrat. Gräsmattan som morfar och mormor kämpat med att få till var täckt av tryckimpregnerat trallvirke. Och alla träd var borta. Björkarna som min gunga hängde i, den stora enen (vad för människor hugger ner en en?) och körsbärsträdet bredvid den var borta. Det enda som fanns kvar var kala klippor. Till och med ljungen verkade de ha huggit bort.
Så det kanske inte är så konstigt att jag ligger här och inte förmår ta mig förbi asfaltsdjungeln som ligger mellan mig och naturreservatet. Jag vet ju att i den skogen kommer jag i alla fall höra trafikbullret från de där trafiklederna folk byggde på 1960-talet för att skilja olika kategorier av människor och deras olika bostadsområden från varandra. Det är inget jag vill bli påmind om.
Men när stressen inte försvinner och ångesten bara blir värre kommer jag ju inte ens utanför dörren. Än mindre tar jag mig förbi alla trafikleder som ligger som barriärer mellan min bostad och skogen.
Fem år av sjukskrivning så här långt i det femte recidivet och jag har bara blivit sämre och sämre. Sjätte våren nu, och sjätte sommaren kommer snart, som jag inte har kunnat njuta av naturen. Och varje sommar har jag tänkt att nästa sommar minsann ska bli annorlunda. Vilket i och för sig blir sant, för varje sommar har bara blivit värre. Men det var ju inte det jag menade.
Kanske saknar jag det mest för att jag saknar att vara barn. Som barn växte jag upp med somrar i Bohuslän, innan Bohuslän togs över av en massa människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för lite vett. I min barndom högg vi inte ned träd för att få "havsutsikt". Det var ju en del av naturupplevelsen att vara bland träden och gå bland dem för att hitta utsikten.
Jag var tillbaka för några år sedan, till sommarhuset min morfar byggde. Allt var förändrat. Gräsmattan som morfar och mormor kämpat med att få till var täckt av tryckimpregnerat trallvirke. Och alla träd var borta. Björkarna som min gunga hängde i, den stora enen (vad för människor hugger ner en en?) och körsbärsträdet bredvid den var borta. Det enda som fanns kvar var kala klippor. Till och med ljungen verkade de ha huggit bort.
Så det kanske inte är så konstigt att jag ligger här och inte förmår ta mig förbi asfaltsdjungeln som ligger mellan mig och naturreservatet. Jag vet ju att i den skogen kommer jag i alla fall höra trafikbullret från de där trafiklederna folk byggde på 1960-talet för att skilja olika kategorier av människor och deras olika bostadsområden från varandra. Det är inget jag vill bli påmind om.
Kommentarer
Skicka en kommentar