Nyss gick filmen "The Big Year" på TV. Den gick tydligen aldrig på bio i Sverige utan släpptes direkt på DVD och TV. Begripligt i och för sig‚ en film så specifikt om Nordamerikanska fenomen kanske inte får en så stor publik.
En av de senaste gångerna jag fick träffa min yngre son, han som fyller 14 när jag skriver detta, frågade jag honom vad hans favoritdjur är. Jag hade fått hjälp av en vän att komma på ett bra sätt att hitta på bra presenter och att hitta bra saker att ha gemensamt med barnen. Jag gjorde en lista och frågade om favoritsaker i fler olika kategorier. Hans favoritdjur var fåglar. Och sättet han berättade om varför gjorde att det fastnade hos mig.
Så under de här åren då jag hindrats från att ens träffa mina barn har jag i alla fall kunnat ge en fågelbok i julklapp. Men när jag såg den här filmen för första gången fick jag en idé. Jag skulle göra personliga fågelskådningsanteckningsböcker till alla mina barn (och till deras styvbror så att de alla tre skulle kunna ha nåt att göra tillsammans).
Och jag vet inte ett dugg om det blev uppskattat eller inte. Min exfru tillåter inte barnen att ens skriva och tacka för julklappar. Trots att jag en annan jul gav dem färdigadresserade och färdigfrankerade brevpapper att använda.
Så det är sånt jag sitter och tänker på när jag ser film. Jag får intrycket att de flesta andra människor bara ser film. När jag ser film upplever jag den med alla mina erfarenheter och rädslor, smärtor och förlorade kärlekar. Samma sak med teater. En gång för många år sedan bjöd en arbetsgivare de anställda på teater. Alla andra verkade tycka att pjäsen var tråkig och intetsägande. Mig berörde den. Kanske för att den handlade om en idrottsman som förlorat fotfästet efter idrottskarriären.
Så under de här åren då jag hindrats från att ens träffa mina barn har jag i alla fall kunnat ge en fågelbok i julklapp. Men när jag såg den här filmen för första gången fick jag en idé. Jag skulle göra personliga fågelskådningsanteckningsböcker till alla mina barn (och till deras styvbror så att de alla tre skulle kunna ha nåt att göra tillsammans).
Tänkt och gjort. Mer tänkt förstås, idén låg och bryggde i skallen några månader. Men till julen blev de klara, och efter att jag hade prenumererat tre gånger på nån onödig tidning som gav en kikare i premie, fick barnen var sin kikare också.
Och jag vet inte ett dugg om det blev uppskattat eller inte. Min exfru tillåter inte barnen att ens skriva och tacka för julklappar. Trots att jag en annan jul gav dem färdigadresserade och färdigfrankerade brevpapper att använda.
Så det är sånt jag sitter och tänker på när jag ser film. Jag får intrycket att de flesta andra människor bara ser film. När jag ser film upplever jag den med alla mina erfarenheter och rädslor, smärtor och förlorade kärlekar. Samma sak med teater. En gång för många år sedan bjöd en arbetsgivare de anställda på teater. Alla andra verkade tycka att pjäsen var tråkig och intetsägande. Mig berörde den. Kanske för att den handlade om en idrottsman som förlorat fotfästet efter idrottskarriären.
Kommentarer
Skicka en kommentar