Väldigt många berättelser om alla möjliga sjukdomar beskriven diagnosen som någon sorts katarsis, en brytpunkt, en lättnad. Det är ytterligare en sån där grej som jag har svårt att känna igen mig i. Jag tror till och med diagnosen har gjort allt sämre.
När jag trodde på läkarna som sa att jag hade "depression" var det lättare att inte bli nedslagen. Jag försökte i alla fall göra saker, även om det sedan visade sig att jag inte lyckades. Men nu när jag har hittat rätt diagnos (jag fattar fortfarande inte hur det är möjligt att jag var tvungen att göra det på egen hand) är jag ibland rädd att det gjort det mesta sämre.
En sak som är sämre är att jag blir ifrågasatt, ja till och med kallad lögnare, antingen direkt eller indirekt. Min exfru fnyste att om jag hade haft utmattningssyndrom skulle jag inte kunna ha gjort allt jag gjort. Men det är ju just det. Jag kunde inte göra de sakerna. Att inte förmå att få båten i sjön på 17 år till exempel. Och det var ju att jag inte kunde uppfylla hennes bild av vad en man ska vara som ledde till att hon kastade ut mig. Jag lyckades inte söka jobb med framgång på alla de år vi kände varandra. Jag lyckades inte med att klara av kursen för att bli TV-översättare – jag misslyckades ju två gånger dessutom – som jag i mitt normala tillstånd skulle ha klarat lätt. Hon kände ju aldrig mig som frisk, så hon har inte rätt referensram.
Och en annan kvinna jag umgåtts med under min sjukdomstid kunde inte ens acceptera diagnosen när jag till slut hittade den. Det var hon som fick för sig att jag hade humörsvängningar som skulle tyda på bipolär sjukdom och övertygade min läkare att medicinera mot det. Det visar ju sig förstås att humörsvängningar är ett av de vanligaste symptomen på utmattningssyndrom. Hon beskrev mina humörsvängningar som att de skedde över en dag eller några timmar, och läkaren tolkade mina fyra år vid universitetet som min enda hypomani någonsin. Att ingen av dem ville inse att de två beskrivningarna absolut inte kunde vara sanna samtidigt, och att det därför inte kunde vara samma sak som de beskrev, gör att jag måste skaka uppgivet på huvudet.
Kvinnan i fråga försökte ställa tre olika diagnoser på mig. Hon tyckte först att jag hade "missbrukarpersonlighet" och drog mot min vilja iväg mig på både ett AA-möte och en seans. Sen kom den olyckliga episoden med påstådd bipolär sjukdom. Och utan att ens be om ursäkt för hennes roll i det kom hon efter att jag hittar rätt diagnos med ytterligare en diagnos att limma på mig, för att hon vägrade inse att utmattningssyndrom förklarade allt under 20 år. Den gången skulle jag enligt henne ha Aspergers syndrom. Och när jag satte ner foten och påminde henne om hur det kränkt mig att bli kallad missbrukare, och hur illa det skadat mig att hon lurade i min läkare att jag skulle ha bipolär sjukdom, blev hon så ursinnig på mig att hon sade upp bekantskapen.
Men förutom att bli ifrågasatt, och se människor i min närhet tvivla på mig och skylla det som är symptom på att jag skulle vara elak eller ofullkomlig eller lat eller nåt, ger diagnosen ytterligare en effekt.
Jag tycker mig har börjat ge upp inför sjukdomen. Innan, när jag trodde på "depression", undvek jag inte att göra saker för att jag trodde att det skulle trötta ut mig eller stressa mig. Jag kunde visserligen inte göra så mycket heller, men jag tog inte medvetna beslut att låta bli saker av hänsyn till sjukdomen. I alla fall inte som jag minns. Jag var mindre medveten om vad sjukdomen gjorde med mig, men jag tror inte att jag kapitulerade medvetet.
Jag ska nog ta och försöka jobba en smula på det där.
När jag trodde på läkarna som sa att jag hade "depression" var det lättare att inte bli nedslagen. Jag försökte i alla fall göra saker, även om det sedan visade sig att jag inte lyckades. Men nu när jag har hittat rätt diagnos (jag fattar fortfarande inte hur det är möjligt att jag var tvungen att göra det på egen hand) är jag ibland rädd att det gjort det mesta sämre.
En sak som är sämre är att jag blir ifrågasatt, ja till och med kallad lögnare, antingen direkt eller indirekt. Min exfru fnyste att om jag hade haft utmattningssyndrom skulle jag inte kunna ha gjort allt jag gjort. Men det är ju just det. Jag kunde inte göra de sakerna. Att inte förmå att få båten i sjön på 17 år till exempel. Och det var ju att jag inte kunde uppfylla hennes bild av vad en man ska vara som ledde till att hon kastade ut mig. Jag lyckades inte söka jobb med framgång på alla de år vi kände varandra. Jag lyckades inte med att klara av kursen för att bli TV-översättare – jag misslyckades ju två gånger dessutom – som jag i mitt normala tillstånd skulle ha klarat lätt. Hon kände ju aldrig mig som frisk, så hon har inte rätt referensram.
Och en annan kvinna jag umgåtts med under min sjukdomstid kunde inte ens acceptera diagnosen när jag till slut hittade den. Det var hon som fick för sig att jag hade humörsvängningar som skulle tyda på bipolär sjukdom och övertygade min läkare att medicinera mot det. Det visar ju sig förstås att humörsvängningar är ett av de vanligaste symptomen på utmattningssyndrom. Hon beskrev mina humörsvängningar som att de skedde över en dag eller några timmar, och läkaren tolkade mina fyra år vid universitetet som min enda hypomani någonsin. Att ingen av dem ville inse att de två beskrivningarna absolut inte kunde vara sanna samtidigt, och att det därför inte kunde vara samma sak som de beskrev, gör att jag måste skaka uppgivet på huvudet.
Kvinnan i fråga försökte ställa tre olika diagnoser på mig. Hon tyckte först att jag hade "missbrukarpersonlighet" och drog mot min vilja iväg mig på både ett AA-möte och en seans. Sen kom den olyckliga episoden med påstådd bipolär sjukdom. Och utan att ens be om ursäkt för hennes roll i det kom hon efter att jag hittar rätt diagnos med ytterligare en diagnos att limma på mig, för att hon vägrade inse att utmattningssyndrom förklarade allt under 20 år. Den gången skulle jag enligt henne ha Aspergers syndrom. Och när jag satte ner foten och påminde henne om hur det kränkt mig att bli kallad missbrukare, och hur illa det skadat mig att hon lurade i min läkare att jag skulle ha bipolär sjukdom, blev hon så ursinnig på mig att hon sade upp bekantskapen.
Men förutom att bli ifrågasatt, och se människor i min närhet tvivla på mig och skylla det som är symptom på att jag skulle vara elak eller ofullkomlig eller lat eller nåt, ger diagnosen ytterligare en effekt.
Jag tycker mig har börjat ge upp inför sjukdomen. Innan, när jag trodde på "depression", undvek jag inte att göra saker för att jag trodde att det skulle trötta ut mig eller stressa mig. Jag kunde visserligen inte göra så mycket heller, men jag tog inte medvetna beslut att låta bli saker av hänsyn till sjukdomen. I alla fall inte som jag minns. Jag var mindre medveten om vad sjukdomen gjorde med mig, men jag tror inte att jag kapitulerade medvetet.
Jag ska nog ta och försöka jobba en smula på det där.
Kommentarer
Skicka en kommentar