Ytterligare en sån där grej man får höra (eller jag får höra kanske jag borde säga) är frasen "sluta vara ett offer". Och det måste ju vara en av de minst hjälpsamma fraserna som myntats.
För vad innebär det att jag ska sluta känna mig som ett offer? Jo, att allting är mitt fel, så klart. Hur hjälper det mig att ta allt som hänt mig på mina egna axlar och säga mea culpa, jag är skyldig?
Visst, från början har det ju varit jag som gjort saker. Som barn lärde jag mig att inte lita på andra, inte ha någon att prata med, att klara mig själv, att ge mig själv bekräftelse, eller hur jag nu ska beskriva problemen. Det låter lätt klichéartat med sådana ordval. Men hade jag så mycket val? Gjorde jag överhuvudtaget något val?
Och första gången jag kraschade, visst hade jag själv valt att fortsätta plugga heltid och försöka kvala till VM, och söka en doktorandtjänst. Men hur skulle jag kunna veta att jag skulle känna mig utanför som idrottsstudent på ett tävlingslöst femte år, och tappa fotfästet när det jag var van vid ändrades, när de fyra föregående åren med mer eller mindre samma arbetsbelastning var så trevliga?
Sen när jag drabbades igen, hade jag ju inte valt att få den arbetsbelastning jag hade, och jag hade sannerligen inte valt att min pappa skulle dö och att min son skulle bli flyttad till Nya Zeeland av sin mor.
Fjärde kraschen hade jag blivit utslängd ur min familj och mitt hem av min fru. Det kan jag ju inte påstå att jag hade valt heller, även om jag gick runt länge och undrade hur man säger till någon att man vill skiljas. (Som det blev säger man "nu får du skaffa nånstans att bo", men det var min fru som sa det.)
Nu när jag har kraschat för femte gången (jag tror jag kan räkna episoden med nattarbete och den första misslyckade kursen för tv-och filmöversättning som episod tre) är det ju knappast jag som har valt att båda mödrarna till mina barn har hindrat mig från att träffa barnen i snart totalt 18 år.
Och jag har verkligen inte valt att ha läkare och vårdgivare som gissar på diagnos och hellre skriver ut overksamma läkemedel än faktiskt kollar på vad anamnes och symptom säger. Att bli utkastad ur sjukförsäkringen tre gånger, hotad med utförsäkring fem gånger, tvingad att jobba sjuk, och tvingad att leva på existensminimum av myndigheten som egentligen har som uppgift att hjälpa mig bli frisk är inte heller något jag valt.
Så när någon säger till mig att "sluta vara ett offer" hör jag bara "allt är ditt fel", och det kan jag faktiskt inte hålla med om. Jag ser heller inte hur det skulle hjälpa att ta på sig skulden för saker som andra utsatt mig för, eller för hur jag som barn reagerat på den miljö jag växte upp i. Vad blir bättre av skuldkänslor?
Inget. Så jag tänker förbehålla mig rätten att känna mig drabbad av utomstående omständigheter, snarare än ta på mig hela skulden för allt som hänt mig.
För vad innebär det att jag ska sluta känna mig som ett offer? Jo, att allting är mitt fel, så klart. Hur hjälper det mig att ta allt som hänt mig på mina egna axlar och säga mea culpa, jag är skyldig?
Visst, från början har det ju varit jag som gjort saker. Som barn lärde jag mig att inte lita på andra, inte ha någon att prata med, att klara mig själv, att ge mig själv bekräftelse, eller hur jag nu ska beskriva problemen. Det låter lätt klichéartat med sådana ordval. Men hade jag så mycket val? Gjorde jag överhuvudtaget något val?
Och första gången jag kraschade, visst hade jag själv valt att fortsätta plugga heltid och försöka kvala till VM, och söka en doktorandtjänst. Men hur skulle jag kunna veta att jag skulle känna mig utanför som idrottsstudent på ett tävlingslöst femte år, och tappa fotfästet när det jag var van vid ändrades, när de fyra föregående åren med mer eller mindre samma arbetsbelastning var så trevliga?
Sen när jag drabbades igen, hade jag ju inte valt att få den arbetsbelastning jag hade, och jag hade sannerligen inte valt att min pappa skulle dö och att min son skulle bli flyttad till Nya Zeeland av sin mor.
Fjärde kraschen hade jag blivit utslängd ur min familj och mitt hem av min fru. Det kan jag ju inte påstå att jag hade valt heller, även om jag gick runt länge och undrade hur man säger till någon att man vill skiljas. (Som det blev säger man "nu får du skaffa nånstans att bo", men det var min fru som sa det.)
Nu när jag har kraschat för femte gången (jag tror jag kan räkna episoden med nattarbete och den första misslyckade kursen för tv-och filmöversättning som episod tre) är det ju knappast jag som har valt att båda mödrarna till mina barn har hindrat mig från att träffa barnen i snart totalt 18 år.
Och jag har verkligen inte valt att ha läkare och vårdgivare som gissar på diagnos och hellre skriver ut overksamma läkemedel än faktiskt kollar på vad anamnes och symptom säger. Att bli utkastad ur sjukförsäkringen tre gånger, hotad med utförsäkring fem gånger, tvingad att jobba sjuk, och tvingad att leva på existensminimum av myndigheten som egentligen har som uppgift att hjälpa mig bli frisk är inte heller något jag valt.
Så när någon säger till mig att "sluta vara ett offer" hör jag bara "allt är ditt fel", och det kan jag faktiskt inte hålla med om. Jag ser heller inte hur det skulle hjälpa att ta på sig skulden för saker som andra utsatt mig för, eller för hur jag som barn reagerat på den miljö jag växte upp i. Vad blir bättre av skuldkänslor?
Inget. Så jag tänker förbehålla mig rätten att känna mig drabbad av utomstående omständigheter, snarare än ta på mig hela skulden för allt som hänt mig.
Att uppmana någon att sluta vara ett offer är egentligen inte så schysst att säga till någon som mår dåligt men jag tror att du kanske lägger lite fel innebörd i det. Det handlar inte alls om att ta på sig hela skulden för nånting. Det är sällan nåt enbart är ens eget fel eftersom vi hela tiden interagerar med andra människor och saker händer utom ens egen kontroll och vilja. Men jag tror det är viktigt att dels försöka se sin egen del i det hela (att en relation är usel är sällan bara den enes fel) och dels att ta sig ur känslan av att vara ett offer för den förlamar snarare än sporrar en att gå vidare och hitta en utväg istället. Så sluta älta. Ältandet leder ingenvart. Man göder bara negativiteten och mår sämre. Jag har också varit väldigt besviken på vissa människor i mitt liv och varit ledsen och gråtit och ältat hur mkt som helst om de situationer, missförstånd eller oenighet som ledde till att vänskapen upphörde. Jag trodde att jag på så sätt bearbetade det men upptäckte sen att det hade jag ju inte alls gjort! Så fort jag tänkte på det igen så gjorde det lika ont i mig och jag blev lika upprörd som om det hade hänt igår. En psykolog sa till mig (på ett ungefär) att bearbetning innebär att tänka igenom alla aspekter av något som hänt för att sen kunna SLÄPPA det och lärde mig en metod som faktiskt har funkat rätt bra. Det man matar hjärnan med växer så se till att mata den med rätt sorts tankar...
SvaraRaderaSen drabbas förstås alla människor av smärtsamma och ovälkomna händelser i livet och vissa mer än andra. Om man har en medfödd eller förvärvad (svår barndom tex) sårbarhet så blir det svårare att hantera motgångar och man klarar stress sämre. Ens nervsystem är liksom känsligare. Det är ett faktum. Det är väldigt svårt men man vinner så otroligt mycket på det i längden att acceptera sin läggning och inte gå omkring och känna att man måste eller borde vara på ett annat sätt. Enligt ett test så är jag 50% extrovert och 50% introvert men har till den största delen av mitt liv levt som om jag vore 100% extrovert, dvs inte tagit hänsyn till mina behov av ensamhet och återhämtning och alltid haft alldeles för stressiga jobb. Det är bra att försöka få insikt i vad man är för person egentligen och hur man fungerar optimalt. Det som funkade när man var 19 är inte det som funkar idag. Att ta hjälp av en bra psykolog är nästan en förutsättning för att få grepp om dessa saker. Att du gav upp där för 20 år sen för att din första psykolog var en idiot låter inte som dig riktigt?
Grejen är ju att "var inte ett offer" ofelbart levereras tillsammans med "bara du kan ändra ditt liv". Alltså att all skuld OCH allt ansvar för mitt tillfrisknande läggs på mina axlar. Inte särskilt hjälpsamt för en person med utmattningssyndrom.
RaderaOch jag vet ju bättre. Jag behöver andras hjälp. Jag klarar INTE det här på egen hand. Och jag vet också att det finns personer som skulle kunna hjälpa mig eller skulle kunna ha hjälpt mig men som inte vill eller inte gjorde det. Det är inte mitt fel att de handlar eller handlade som de gör eller gjorde. Så förutom att vara ohjälpsamt är det ju helt enkelt en lögn att jag inte är ett offer, eller att bara jag kan göra det som jag behöver för att bli frisk.
Jag har väl inte sagt att jag "gav upp" för att nån psykolog var en idiot?
RaderaJag har berättat att för 17 år sedan var det en psykolog som gav upp att försöka hjälpa mig med frasen "du är inte tillräckligt deprimerad för att jag ska kunna hjälpa dig". Det var inte jag som gav upp. Det var han.
Tvärt om tog ju jag det som en bekräftelse på att "jamen, då är jag väl frisk då" – vilket jag ju var från den diagnos han trodde att jag hade, fast jag aldrig egentligen haft.
Så helt tvärt emot att "ge upp" har ju jag kämpat vidare, utan att veta att jag skadade mig själv mer och mer.
Och jag har fortfarande inte givit upp, även om det rimliga allt mer verkar vara att göra det eftersom de som borde hjälpa mig antingen inte vet hur eller inte har lust.
Jag tänker fortfarande se till att komma ut på andra sidan det här, oavsett hur lång tid det tar. Mitt problem just nu är bara att jag inte bara har stora problem med att se ljuset i slutet av tunneln, jag ser inte ens åt vilket håll tunneln går, eller varifrån jag kom. Det här bloggandet är ett försök att finna någon sorts enslinje att följa.