Förra gången jag hade kraschat i utmattningssyndrom, fortfarande flera år innan jag till slut hittade diagnosen, tyckte min bror att det var dags för mig att börja träna. Han gav mig ett par av sina avlagde löparskor.
Jag hade förmodligen inte sprungit på femton år då. Inte tränat alls faktiskt. När jag flyttade med min dåvarande sambo, snart fru, nuvarande exfru, till den lilla stad där hon hade sitt arbete hade de precis stängt simhallen på grund av bristande underhåll. Det ledde så klart till att jag inte tränade nåt alls på sex år eller så. Vilket så klart bidrog till att göra utmattningssyndrom lättare att fastna i.
Jag började med en kilometer längs den gamla banvallen. Aj. Men småningom sprang jag hela vägen till nästa station och tillbaka. 18 km. Brorsan hade ju hotat med att anmäla mig till Göteborgsvarvet!
Av någon anledning fungerade det att träna. Ungefär varannan dag lyckades jag dra på mig löparskorna och jogga mina kilometrar. Plötsligt en dag när jag var i min gamla hemstad och promenerade till bussen hem till den mindre grannstaden fick jag för mig att gå in på min gamla gymnasieskola och söka jobb. Vilket bara några år tidigare hade varit helt otänkbart.
Nu var det ju inte det smartaste jag kunde ha gjort. Men jag hade ju aldrig fått rätt diagnos, så jag visste ju inte att stressen av att jobba på gymnasiet riskerade att göra mig sjuk. Mer om det en annan dag.
Den där anmälan till Göteborgsvarvet blev av småningom. Och samma år anmälde jag mig till Vidösternsimmet, ett simlopp över samma distans.
Jag gav mig 17 på att springa hela vägen från start till mål på Göteborgsvarvet. Det gjorde jag. Och när jag kommit i mål stannade jag för att dricka. Och sen kunde jag inte ens gå. På kvällen, efter att jag promenerat hem till min mamma för att försöka mjuka upp benen, fick jag feber och frossa. Jag kunde inte gå normalt på en vecka. Det kommer att dröja innan jag gör nåt sånt igen.
Att simma en halvmara var nåt helt annat. Starten gick tidigt på morgonen. Solen hängde strax över skogen öster om sjön och dimman låg i lätta gardiner över vattnet. Under timmarna i vattnet vandrade solen upp på himlen, skogarna längs sjön höll mig sällskap, och jag tror till och med att jag såg en fiskgjuse över vattnet.
Jag hade väntat mig att mina latissimusmuskler skulle värka redan vid halva loppet. Det var ju det som träningspass på 10000 resulterade i på den gamla goda tiden. Men det hände inte. Inte ens vid målgång. Och inte heller dagen efter. Det var helt enkelt en underbar upplevelse. Jag skulle göra det igen när som helst. Tyvärr är anmälningsavgiften alldeles oöverkomlig på existensminimum. Den som vill sponsra mig får säga det i en kommentar, eller skicka ett mejl. 🏊😊
Jag hade förmodligen inte sprungit på femton år då. Inte tränat alls faktiskt. När jag flyttade med min dåvarande sambo, snart fru, nuvarande exfru, till den lilla stad där hon hade sitt arbete hade de precis stängt simhallen på grund av bristande underhåll. Det ledde så klart till att jag inte tränade nåt alls på sex år eller så. Vilket så klart bidrog till att göra utmattningssyndrom lättare att fastna i.
Jag började med en kilometer längs den gamla banvallen. Aj. Men småningom sprang jag hela vägen till nästa station och tillbaka. 18 km. Brorsan hade ju hotat med att anmäla mig till Göteborgsvarvet!
Av någon anledning fungerade det att träna. Ungefär varannan dag lyckades jag dra på mig löparskorna och jogga mina kilometrar. Plötsligt en dag när jag var i min gamla hemstad och promenerade till bussen hem till den mindre grannstaden fick jag för mig att gå in på min gamla gymnasieskola och söka jobb. Vilket bara några år tidigare hade varit helt otänkbart.
Nu var det ju inte det smartaste jag kunde ha gjort. Men jag hade ju aldrig fått rätt diagnos, så jag visste ju inte att stressen av att jobba på gymnasiet riskerade att göra mig sjuk. Mer om det en annan dag.
Den där anmälan till Göteborgsvarvet blev av småningom. Och samma år anmälde jag mig till Vidösternsimmet, ett simlopp över samma distans.
Jag gav mig 17 på att springa hela vägen från start till mål på Göteborgsvarvet. Det gjorde jag. Och när jag kommit i mål stannade jag för att dricka. Och sen kunde jag inte ens gå. På kvällen, efter att jag promenerat hem till min mamma för att försöka mjuka upp benen, fick jag feber och frossa. Jag kunde inte gå normalt på en vecka. Det kommer att dröja innan jag gör nåt sånt igen.
Att simma en halvmara var nåt helt annat. Starten gick tidigt på morgonen. Solen hängde strax över skogen öster om sjön och dimman låg i lätta gardiner över vattnet. Under timmarna i vattnet vandrade solen upp på himlen, skogarna längs sjön höll mig sällskap, och jag tror till och med att jag såg en fiskgjuse över vattnet.
Jag hade väntat mig att mina latissimusmuskler skulle värka redan vid halva loppet. Det var ju det som träningspass på 10000 resulterade i på den gamla goda tiden. Men det hände inte. Inte ens vid målgång. Och inte heller dagen efter. Det var helt enkelt en underbar upplevelse. Jag skulle göra det igen när som helst. Tyvärr är anmälningsavgiften alldeles oöverkomlig på existensminimum. Den som vill sponsra mig får säga det i en kommentar, eller skicka ett mejl. 🏊😊
Kommentarer
Skicka en kommentar