När jag var sjukskriven första gången, under min andra episod av akut utmattningssyndrom, fick jag som "behandling" gå och prata med en beteendevetare en gång i veckan eller så. Samtalsstöd kanske det hette.
Diagnosen på sjukintyget var "depression", som jag ju nu vet var helt fel. Men under ett av våra samtal sa min stödsamtalare att "jag tror nästan du har PTSD". Några gånger återkom jag och han till det, och jag nämnde det för andra – kuratorer, KBT-sjuksköterskor, beteendevetare – under åren efter det. Men ingeting blev av det…
… förrän jag själv gjorde jobbet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka min besvikelse. Det här var alltså innan jag övertalades att acceptera ett avgångsvederlag, innan jag kickades ut i ett decennium av arbetslöshet, och innan den där psykologen sa "du är inte tillräckligt deprimerad för att jag ska kunna hjälpa dig". Och så visar det sig att mannen som var min samtalskontakt på företagshälsovården var på rätt spår, redan för 17 år sedan.
För när jag slutade lita på att läkarna visste vad de höll på med och tvingade mig själv att försöka läsa på själv visade det sig ju att posttraumatiskt stress-syndrom och utmattningssyndrom klassificeras i samma kategori i WHO:s internationella ICD, och i Socialstyrelsens svenska översättning av den. Men det tog mig femton år av fel diagnos, tjugo år av fel eller ingen behandling alls, och de plågsamma biverkningarna av åtta olika läkemedel utan effekt att komma till den insikten.
Om de som hade ansvar för min vård då, för 17 år sedan, bara hade gjort det lilla som jag hade ork att göra efter all denna plåga. Faktum är att "Maladaptiv stressreaktion" också var på tapeten som diagnos, vilket även det klassas i samma kategori. Om någon hade brytt sig om att göra en enkel koll av vad PTSD är för något och hur det relaterar till andra diagnoser hade jag kunnat få rätt diagnos för 17 år sedan. Om företagshälsovården för en arbetsgivare vars personal är överrepresenterad bland patienter med utmattningssyndrom faktiskt hade haft någon sorts kunskap om just det…
Tänk vad som kunde ha hänt då. Tänk vad som inte hade behövt hända.
Tänk om…
Diagnosen på sjukintyget var "depression", som jag ju nu vet var helt fel. Men under ett av våra samtal sa min stödsamtalare att "jag tror nästan du har PTSD". Några gånger återkom jag och han till det, och jag nämnde det för andra – kuratorer, KBT-sjuksköterskor, beteendevetare – under åren efter det. Men ingeting blev av det…
… förrän jag själv gjorde jobbet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka min besvikelse. Det här var alltså innan jag övertalades att acceptera ett avgångsvederlag, innan jag kickades ut i ett decennium av arbetslöshet, och innan den där psykologen sa "du är inte tillräckligt deprimerad för att jag ska kunna hjälpa dig". Och så visar det sig att mannen som var min samtalskontakt på företagshälsovården var på rätt spår, redan för 17 år sedan.
För när jag slutade lita på att läkarna visste vad de höll på med och tvingade mig själv att försöka läsa på själv visade det sig ju att posttraumatiskt stress-syndrom och utmattningssyndrom klassificeras i samma kategori i WHO:s internationella ICD, och i Socialstyrelsens svenska översättning av den. Men det tog mig femton år av fel diagnos, tjugo år av fel eller ingen behandling alls, och de plågsamma biverkningarna av åtta olika läkemedel utan effekt att komma till den insikten.
Om de som hade ansvar för min vård då, för 17 år sedan, bara hade gjort det lilla som jag hade ork att göra efter all denna plåga. Faktum är att "Maladaptiv stressreaktion" också var på tapeten som diagnos, vilket även det klassas i samma kategori. Om någon hade brytt sig om att göra en enkel koll av vad PTSD är för något och hur det relaterar till andra diagnoser hade jag kunnat få rätt diagnos för 17 år sedan. Om företagshälsovården för en arbetsgivare vars personal är överrepresenterad bland patienter med utmattningssyndrom faktiskt hade haft någon sorts kunskap om just det…
Tänk vad som kunde ha hänt då. Tänk vad som inte hade behövt hända.
Tänk om…
Kommentarer
Skicka en kommentar