I början av året lyckades jag faktiskt ta mig till både gym och simhall för att träna, efter ett halvår utan någon träning alls. Det kändes bra, även om jag i vanlig ordning inte vågar glädjas eftersom det känns som att bjuda in till att drabbas av bakslag.
Efter några veckor av relativt regelbunden träning, och lite YouTube-videosar om hjärnans belöningssystem och sånt, började jag formulera mål framåt. Jag skulle radera onödiga appar från telefonen, begränsa "skärmtid" för resten, och i största allmänhet sluta att hantera ångest och jävelskap genom att fly in i sociala medier, korkade spel och marathon-TV-tittande på streamade serier.
Men så kom Försäkringskassan och började jävlas i vanlig ordning. Bara deras logga på ett kuvert på hallmattan ger ju ångest för en hel dag.
Så jag ramlade tillbaka till att inte vara förmögen att ta mig utanför dörren, än mindre att träna. Och istället för minskad skärmtid och raderade appar laddade jag ner varenda korkad app som finns i ett desperat försök att distrahera mig från försäkringskassaångesten och hitta virtuellt samtalsstöd för de där småtimmarna mitt i natten då skiten är som värst.
Och Försäkringskassan vägrar fortfarande att förstå att de är en av de två stora stressorerna som gör mig allt sjukare och sjukare.
Eller mer korrekt, de skiter i det.

Kommentarer
Skicka en kommentar