En sån där plattityd som jag har fantastiskt svårt för är "sinnesrobönen". Bland alla "motivational memes" och "pepp" som svämmar över både här och var är den en av de mest irriterande. Förmodligen för att den finns överallt, och är det inte ordagrannt den så är det något begrepp från den som slås upp som nåt som ska hjälpa en till ett bättre liv.
Det kan ha att göra med att jag blev ivägsläpad till ett AA-möte, mot min vilja, av den där dambekanten som tyckte att jag hade "missbrukarpersonlighet". Nej, man är inte missbrukare för att man hanterar sin ångest genom att tröstäta, inte ens när man är omedveten om det. Det är ett fullständigt normalt beteende. Och man behöver inte en pseudoreligiös sekt med tolv steg för att hantera tröstätande. Det räcker att bli medveten om det.
Jag insåg i konversation nyligen… (Konversationer jag har nu för tiden är nästan uteslutande skriftliga på Facebook Messenger eller liknande; är det bara jag som finner mig i den situationen, eller är det ett tidens tecken?) Nå, jag pratade alltså med en vän, en som jag faktiskt träffat en gång, om mina försök att övertyga någon att hjälpa mig eller att få någon att be om ursäkt för att ha sårat mig eller nåt i den stilen. Och vännen sa något om att "du kan inte ändra på andra, du kan bara ändra på dig själv."
Den har man ju hört ett antal gånger förr, det var inte det som var nytt. Det nya var att jag såg på saken med nya ögon.
Det var kanske inte som jag trodde, att min aversion mot AA och "sinnesrobönen" i huvudsak beror på att det är religiöst, och att jag avskyr patriarkalt förtryck i allmänhet och religioner i synnerhet. Det kanske faktiskt har med innehållet att göra.
För det där är ju en lögn. Och lögner avskyr jag. Lögnen är att "du kan inte ändra på andra". För, jo, det kan jag visst. Det är ju det som är själva poängen med retorik och logik. Saker som vi människor har studerat ingående i typ 3000 år, om inte längre, och hade rätt bra koll på långt innan Konstantin den store skapade en ny statsreligion för sitt patriarkala imperium.
Att gå med på "du kan inte ändra på andra" är ju att gå med på att det är något fel på mig, att ge upp för att just jag inte skulle kunna behärska logik och retorik. Att jag blir så irriterad av "sinnesrobönen" och liknande pepp-snack är alltså för att det är en förolämpning mot mina förmågor och mot mig som person? Att kunna ändra på saker är ju precis det vi människor kan. Och för övrigt, varför ska man be en skönlitterär figur, "Gud", om att kunna acceptera det oacceptabla? Det är ju just genom att inte acceptera det oacceptabla som vi ändrar världen.
Och det är en sabla skillnad på "du kan inte ändra på andra" – det implicerar ju att allt är mitt fel – och "andra tänker inte ändra på sig" – vilket tvärt om lägger problemet där det hör hemma.
Jag avskyr att höra "du kan inte", "det går inte" när jag vet att det inte är sant. Jag har gjort saker som folk sagt inte går i hela mitt liv. Visa mig med logik och retorik att det inte går så ska jag lyssna. Annars, håll babblan medan jag visar att det går.
Det kan ha att göra med att jag blev ivägsläpad till ett AA-möte, mot min vilja, av den där dambekanten som tyckte att jag hade "missbrukarpersonlighet". Nej, man är inte missbrukare för att man hanterar sin ångest genom att tröstäta, inte ens när man är omedveten om det. Det är ett fullständigt normalt beteende. Och man behöver inte en pseudoreligiös sekt med tolv steg för att hantera tröstätande. Det räcker att bli medveten om det.
Jag insåg i konversation nyligen… (Konversationer jag har nu för tiden är nästan uteslutande skriftliga på Facebook Messenger eller liknande; är det bara jag som finner mig i den situationen, eller är det ett tidens tecken?) Nå, jag pratade alltså med en vän, en som jag faktiskt träffat en gång, om mina försök att övertyga någon att hjälpa mig eller att få någon att be om ursäkt för att ha sårat mig eller nåt i den stilen. Och vännen sa något om att "du kan inte ändra på andra, du kan bara ändra på dig själv."
Den har man ju hört ett antal gånger förr, det var inte det som var nytt. Det nya var att jag såg på saken med nya ögon.
Det var kanske inte som jag trodde, att min aversion mot AA och "sinnesrobönen" i huvudsak beror på att det är religiöst, och att jag avskyr patriarkalt förtryck i allmänhet och religioner i synnerhet. Det kanske faktiskt har med innehållet att göra.
För det där är ju en lögn. Och lögner avskyr jag. Lögnen är att "du kan inte ändra på andra". För, jo, det kan jag visst. Det är ju det som är själva poängen med retorik och logik. Saker som vi människor har studerat ingående i typ 3000 år, om inte längre, och hade rätt bra koll på långt innan Konstantin den store skapade en ny statsreligion för sitt patriarkala imperium.
Att gå med på "du kan inte ändra på andra" är ju att gå med på att det är något fel på mig, att ge upp för att just jag inte skulle kunna behärska logik och retorik. Att jag blir så irriterad av "sinnesrobönen" och liknande pepp-snack är alltså för att det är en förolämpning mot mina förmågor och mot mig som person? Att kunna ändra på saker är ju precis det vi människor kan. Och för övrigt, varför ska man be en skönlitterär figur, "Gud", om att kunna acceptera det oacceptabla? Det är ju just genom att inte acceptera det oacceptabla som vi ändrar världen.
Och det är en sabla skillnad på "du kan inte ändra på andra" – det implicerar ju att allt är mitt fel – och "andra tänker inte ändra på sig" – vilket tvärt om lägger problemet där det hör hemma.
Jag avskyr att höra "du kan inte", "det går inte" när jag vet att det inte är sant. Jag har gjort saker som folk sagt inte går i hela mitt liv. Visa mig med logik och retorik att det inte går så ska jag lyssna. Annars, håll babblan medan jag visar att det går.
Kommentarer
Skicka en kommentar