Jag går en gång i veckan hos en fysioterapeut för vad som nominellt ska vara "basal kroppskännedom".
Du är ursäktad om du inte vet vad det är för något. Inte ens min psykiater, en läkare som ju borde veta grejer om behandling som erbjuds för åkommor inom hens specialistdisciplin, begriper vad det är.
Det tog ett tag innan jag erbjöds "basal kroppskännedom" som behandling. Både jag och läkaren tyckte att jag, som idrottsman, självklart hade kroppskännedom på betydligt högre nivå än bara basal.
Men det visar sig att "basal kroppskännedom" är ett ovanligt korkat namn på en meditationsteknik. Så förutom att fysioterapeuten får sitta en stund och höra på att jag pratar om veckan som varit – som väl en samtalsterapeut borde göra – provar vi oss fram med olika typer av meditationsövningar.
Jag är fortfarande mer eller mindre helt oförmögen att göra dem hemma, så det går mycket långsamt framåt.
Men det jag egentligen ville skriva om idag handlar om en sak som ingen annan än fysioterapeuten har vågat, eller haft insikt nog för att säga. Öva.
Jag har i princip förlorat förmågan att läsa. Att komma igenom ett stycke text kan falla på att jag inte hittar början på nästa rad när jag kommit till slutet av den föregående. Och samma sak har det varit med skrivande, fast där har det också varit andra svårigheter i vägen.
Så en ytterligare anledning att försöka dra igång det här bloggandet, eller vad det kan kallas är just det. Att öva.
För precis som musklerna behöver träning för att stärkas vet vi ju numera att hjärnan är plastisk. Att utveckla nya färdigheter eller att återfå förlorade sådana behöver vi öva. Just nu övar jag ju på skrivandet. Läsandet har jag inte lyckats få in i övningsparadigmet ännu, men det kommer ju en sjätte Millennium-roman snart, så då får jag väl en bra anledning att prova.
Var går balansen mellan att öva för att bli frisk, och att anstränga sig för mycket och ramla tillbaka djupare i utmattningssyndrom? Ja, det lär vi väl få se småningom. Jag tror inte jag kommer att hitta balansen det första jag gör.
Du är ursäktad om du inte vet vad det är för något. Inte ens min psykiater, en läkare som ju borde veta grejer om behandling som erbjuds för åkommor inom hens specialistdisciplin, begriper vad det är.
Det tog ett tag innan jag erbjöds "basal kroppskännedom" som behandling. Både jag och läkaren tyckte att jag, som idrottsman, självklart hade kroppskännedom på betydligt högre nivå än bara basal.
Men det visar sig att "basal kroppskännedom" är ett ovanligt korkat namn på en meditationsteknik. Så förutom att fysioterapeuten får sitta en stund och höra på att jag pratar om veckan som varit – som väl en samtalsterapeut borde göra – provar vi oss fram med olika typer av meditationsövningar.
Jag är fortfarande mer eller mindre helt oförmögen att göra dem hemma, så det går mycket långsamt framåt.
Men det jag egentligen ville skriva om idag handlar om en sak som ingen annan än fysioterapeuten har vågat, eller haft insikt nog för att säga. Öva.
Jag har i princip förlorat förmågan att läsa. Att komma igenom ett stycke text kan falla på att jag inte hittar början på nästa rad när jag kommit till slutet av den föregående. Och samma sak har det varit med skrivande, fast där har det också varit andra svårigheter i vägen.
Så en ytterligare anledning att försöka dra igång det här bloggandet, eller vad det kan kallas är just det. Att öva.
För precis som musklerna behöver träning för att stärkas vet vi ju numera att hjärnan är plastisk. Att utveckla nya färdigheter eller att återfå förlorade sådana behöver vi öva. Just nu övar jag ju på skrivandet. Läsandet har jag inte lyckats få in i övningsparadigmet ännu, men det kommer ju en sjätte Millennium-roman snart, så då får jag väl en bra anledning att prova.
Var går balansen mellan att öva för att bli frisk, och att anstränga sig för mycket och ramla tillbaka djupare i utmattningssyndrom? Ja, det lär vi väl få se småningom. Jag tror inte jag kommer att hitta balansen det första jag gör.
Jag har också testat basal kroppskännedom, jag fick träna på att säga nej nerifrån magen och med hela kroppen, det var intressant att uppleva hur mycket mer pondus jag fick då. :) Jag hoppas det kan hjälpa dig att komma igång med meditation hemma, det är en sån enkel och bra grej och ger en stund av respit från sin översvämmade hjärna.
SvaraRaderaDen där balansen mellan aktivitet och vila är jättesvår att hitta, och rädslan för att pusha sig för mycket är ju befogad eftersom priset man får betala är lång tid av ännu sämre mående och trötthet. De få gånger jag har ork i både kropp och huvud så får jag en massa livslust och gör jag alltid mycket mer än jag borde vilket undantagslöst leder till krasch efter 1-3 veckor. Det finns nåt som heter The spoon theory som är rätt bra (och som jag borde lära mig att använda). Om att försöka räkna ut hur mkt energi man har att hushålla med på en dag och att alltid se till att ha lite kvar. Ifall du inte känner till den redan så kan du läsa här: http://www.lunganistormen.com/artikel/fenomenalt-satt-att-beskriva-livet-som-kroniskt-sjuk/ Kram på dig
Jag har inte det lugn och ro och trygghet hemma som jag behöver för att kunna göra några meditiationsövningar. Jag klarar inte av några "hemläxor". Det är samma sak med KBT. Det funkar inte på mig för jag klarar inte att göra det på egen hand.
RaderaJag har också fått prova att säga "nej" som en övning. Konflikträdslan i mig tog över och det kändes förvånansvärt obehagligt. Särskilt när terapeuten vände sig mot mig och visade hur jag skulle göra.
Nu är mina måndagar mest en sorts blandning av meditationsövningar och samtalsterapi, fast med en fysioterapeut. Jag gräver mer i mitt inre nu än när jag hade psykodynamisk terapi. Det tar mig hela veckan att återhämta mig från den ansträngningen. Så jag har inte energi till någon livsglädje.
Jag skulle gärna ha lite energi till att anstränga mig fysiskt. Det vet jag att jag klarar av egentligen, men ångest och skit hindrar mig. Att simma i timmar, eller cykla en hel dag och bli riktigt trött i kroppen är underbart. Det ger en skön och hälsosam trötthet som mental ansträngning definitivt inte ger.
Så mentalt klarar jag knappt tre kvart terapi i veckan och är nära att kollapsa. Fysiskt skulle jag kunna simma tvärs över Øresund och tillbaka två gånger om dagen och njuta varje sekund av det.
Sen har vi ju det där att jag inte har något socialt umgänge. Det känns som att jag är helt ensam. Mycket av min mentala kraft går nog åt till att dölja det från mig själv.