En grej som jag har snöat in på är att successivt göra mig av med en massa onödig plast i köket. Snacket om hormonstörande ämnen i plast, som i beläggningen i moderna stekpannor och plastflaskor och sånt, spelar förstås in lite, men huvudsakligen handlar det om att det känns bra.
Varför, till exempel, ska jag lägga ut pengar på att köpa en ny stekspade i nylon varje år, när jag kan köpa en alldeles utmärkt stekspade i rostfritt stål med träskaft på loppis? Då får jag ju dessutom på köpet det kontemplativa och terapeutiska arbetet att renovera och ta hand om den. Rätt skött håller ju sådana redskap i generationer.
Jag har till exempel fortfarande den Nils-Johan-kastrull som mina föräldrar hade från det att de gifte sig. Den är alltså ungefär 55 år gammal nu. Det klarar inte de där teflonbelagda aluminiumkastrullerna från ÖoB.
Extra tillfredsställande känns det att efter lite övning bli allt bättre på att renovera och sedan steka in gjutjärn. Har man lite tur kan man hitta en gjutjärnsgryta som ingen brytt sig om på länge för en femtilapp, eller till och med en tjuga, och sedan upptäcka att den nytillverkade varianten av samma sak kostar 2400 spänn. Att jag inte har ork att laga mat i den särskilt ofta gör inte så mycket. Bara känslan av att jag om jag ville skulle kunna tillaga den där hästrostbiffen, som ligger i nedersta lådan i frysen och som jag fick för halva priset, är trevlig.
Och som med så mycket annat jag gör – och det här är uppenbarligen relaterat till att jag drabbas av utmattningssyndrom – är det i huvudet jag gör det mesta jobbet. När jag väl sätter igång att laga den där maträtten som jag aldrig provat förut har jag gått igenom tekniker och ingredienser i skallen åtskilliga gånger, och konsulterat flera olika källor till recept för att reda ut proportioner och varianter.
Det är det sättet jag gör saker. Och just i det här fallet tjänar det mig väl, eftersom jag då inte behöver ha koncentrationsförmågan att läsa ett recept under tiden jag arbetar. Så med det beteende som jag misstänker bidrar till mitt utmattningssyndrom kompenserar jag för de svagheter utmattningssyndromet givit mig.
Intressant ironi.
Varför, till exempel, ska jag lägga ut pengar på att köpa en ny stekspade i nylon varje år, när jag kan köpa en alldeles utmärkt stekspade i rostfritt stål med träskaft på loppis? Då får jag ju dessutom på köpet det kontemplativa och terapeutiska arbetet att renovera och ta hand om den. Rätt skött håller ju sådana redskap i generationer.
Jag har till exempel fortfarande den Nils-Johan-kastrull som mina föräldrar hade från det att de gifte sig. Den är alltså ungefär 55 år gammal nu. Det klarar inte de där teflonbelagda aluminiumkastrullerna från ÖoB.
Och som med så mycket annat jag gör – och det här är uppenbarligen relaterat till att jag drabbas av utmattningssyndrom – är det i huvudet jag gör det mesta jobbet. När jag väl sätter igång att laga den där maträtten som jag aldrig provat förut har jag gått igenom tekniker och ingredienser i skallen åtskilliga gånger, och konsulterat flera olika källor till recept för att reda ut proportioner och varianter.
Det är det sättet jag gör saker. Och just i det här fallet tjänar det mig väl, eftersom jag då inte behöver ha koncentrationsförmågan att läsa ett recept under tiden jag arbetar. Så med det beteende som jag misstänker bidrar till mitt utmattningssyndrom kompenserar jag för de svagheter utmattningssyndromet givit mig.
Intressant ironi.
Kommentarer
Skicka en kommentar