En av de mest katastrofala episoderna i min historia kom när jag övertalades att prova litium mot bipolär sjukdom. Argumentet var – trots att jag aldrig haft några manier eller hypomanier, och inga psykoser heller – att det faktum att mina besvär var periodiskt återkommande var tillräckligt underlag för att prova.
Så här i efterhand är det extra surt att läkaren ville tolka min tid som högpresterande student och idrottsman som "hypomani". Tvärt om var det ju det tydligaste exemplet i hela min anamnes på vad som ledde fram till, och hos de flesta patienter brukar leda fram till, utmattningssyndrom. Att som proffs, som psykiater, kunna missa det är minst sagt märkligt.
Han blev övertygad av min dåvarande dambekant som tyckte att mina helt normala symptom från utmattningssyndrom och reaktioner på ökad stress var någon sorts rapid-cycling bipolaritet, vilket gör det hela ännu mer obegripligt. För enligt henne hade jag ju hypomanier typ varje vecka, medan läkaren tyckte att en period på fem år var det enda hypomana i min historia. Och, nej, jag har fortfarande inte fått en ursäkt av någon av dem. Tvärt om faktiskt.
Men jag käkade mina litiumpiller, gick och tog blodprov för att hitta den terapeutiska dosen, och mådde allt sämre. Eftersom jag fortfarande trodde att mina läkare visste, och hade vetat, vad de höll på med, tolkade jag det tillstånd jag hamnade i som en ny depression. Så jag bad om nåt att motverka det. Det blev Brintellix, som inte hjälpte på startdos, och när dosen ökade blev det så klart ännu värre.
Jag blev senare väldigt besviken på att ha fått ytterligare en sommar förstörd av helt onödig medicinering. Men jag har ju egentligen inte kunnat njuta av någon sommar på flera år, så skillnaden var bara i graden av helvete egentligen. Men det göra ju inte saken mindre bitter.
Efter den helvetesupplevelsen började jag inse att jag måste läsa på själv, och att det fanns en anledning till att inga av de nästan tio olika läkemedlen jag fått prova aldrig haft någon botande effekt. I den jakten på kunskap och på en fungerande behandling utan läkemedel hittade jag till slut rätt diagnos. På egen hand. 14 år efter att första läkaren gav mig "depression" som slentrian-diagnos.
Så här i efterhand är det extra surt att läkaren ville tolka min tid som högpresterande student och idrottsman som "hypomani". Tvärt om var det ju det tydligaste exemplet i hela min anamnes på vad som ledde fram till, och hos de flesta patienter brukar leda fram till, utmattningssyndrom. Att som proffs, som psykiater, kunna missa det är minst sagt märkligt.
Han blev övertygad av min dåvarande dambekant som tyckte att mina helt normala symptom från utmattningssyndrom och reaktioner på ökad stress var någon sorts rapid-cycling bipolaritet, vilket gör det hela ännu mer obegripligt. För enligt henne hade jag ju hypomanier typ varje vecka, medan läkaren tyckte att en period på fem år var det enda hypomana i min historia. Och, nej, jag har fortfarande inte fått en ursäkt av någon av dem. Tvärt om faktiskt.
Jag blev senare väldigt besviken på att ha fått ytterligare en sommar förstörd av helt onödig medicinering. Men jag har ju egentligen inte kunnat njuta av någon sommar på flera år, så skillnaden var bara i graden av helvete egentligen. Men det göra ju inte saken mindre bitter.
Efter den helvetesupplevelsen började jag inse att jag måste läsa på själv, och att det fanns en anledning till att inga av de nästan tio olika läkemedlen jag fått prova aldrig haft någon botande effekt. I den jakten på kunskap och på en fungerande behandling utan läkemedel hittade jag till slut rätt diagnos. På egen hand. 14 år efter att första läkaren gav mig "depression" som slentrian-diagnos.
Kommentarer
Skicka en kommentar