Så, nån dryg vecka in i det här skrivandet, funkar det då?
En tanke med att blogga var att få ut skiten i skrift, istället för att hålla det inombords och älta skiten gång på gång på gång. Som det känns nu är det inte helt otroligt att det funkar lite grand. På vissa sätt har jag redan lättare att tänka utan att fastna, men det är så klart väldigt lång väg kvar att gå. Det tog mig 22 år att hamna här, så att komma härifrån lär ju ta ett tag också.
Delvis, kanske huvudsakligen, handlar detta skrivande om att resonera med mig själv om saker som jag annars inte blir klar med. Jag lyckas inte tänka färdigt om saker som jag bara håller i skallen. Jag tappar tråden och måste börja om, vilket leder till att jag faller in i "älatande", att jag tröttar ut mig, och distraherar mig själv från att vara "här och nu", som det brukar heta. Preliminärt känns det som att det kan funka.
Ett annat motiv med att skriva var ju att dela med mig av mina erfarenheter så att de kan hjälpa någon annan att låta bli att hamna i min situation. Huruvida det funkar eller inte får vi väl vänta och se om ett tag. Jag har i alla fall inte fått några bloggkommentarer om att det hjälpt, eller inte hjälpt, ännu.
En oro jag eventuellt har är det där med att skriva kommer att trötta ut mig, eller överstimulera skallen så att jag faller tillbaka istället för att gå framåt. Veckorna innan jag beslutade mig att börja skriva hade jag ju försökt att begränsa skärmtid, radera appar och minska onödiga stimuli, vilket väl snarast känns som raka motsatsen till det här. Jag har ännu inte bestämt mig om det är positivt eller negativt, men jag ska försöka vara medveten om vad som händer.
Å andra sidan är skrivandet ett sätt att öva mina nästan kollapsade kognitiva förmågor. När det gäller läsning har jag inte på två decennier kunnat återvända till att läsa för nöjes skull så som jag gjorde då. Att läsa facktext, vilket i och för sig alltid varit ett nöje för mig, sitter om möjligt ännu mer långt inne. Kanske kan skrivandet öva upp språkcentrum i min hjärna så att läsningen småningom också återvänder.
Hur som helst, jag kommer att utvärdera kontinuerligt vad effekten blir. Om det får mig att krascha tillbaka är skillnaden inte så stor, jag mår ju redan sämre än på väldigt länge. Men nu provar jag i alla fall något annorlunda. Och som det sägs, för att det ska hända något annorlunda måste man göra något annorlunda.
Delvis, kanske huvudsakligen, handlar detta skrivande om att resonera med mig själv om saker som jag annars inte blir klar med. Jag lyckas inte tänka färdigt om saker som jag bara håller i skallen. Jag tappar tråden och måste börja om, vilket leder till att jag faller in i "älatande", att jag tröttar ut mig, och distraherar mig själv från att vara "här och nu", som det brukar heta. Preliminärt känns det som att det kan funka.
Ett annat motiv med att skriva var ju att dela med mig av mina erfarenheter så att de kan hjälpa någon annan att låta bli att hamna i min situation. Huruvida det funkar eller inte får vi väl vänta och se om ett tag. Jag har i alla fall inte fått några bloggkommentarer om att det hjälpt, eller inte hjälpt, ännu.
En oro jag eventuellt har är det där med att skriva kommer att trötta ut mig, eller överstimulera skallen så att jag faller tillbaka istället för att gå framåt. Veckorna innan jag beslutade mig att börja skriva hade jag ju försökt att begränsa skärmtid, radera appar och minska onödiga stimuli, vilket väl snarast känns som raka motsatsen till det här. Jag har ännu inte bestämt mig om det är positivt eller negativt, men jag ska försöka vara medveten om vad som händer.
Å andra sidan är skrivandet ett sätt att öva mina nästan kollapsade kognitiva förmågor. När det gäller läsning har jag inte på två decennier kunnat återvända till att läsa för nöjes skull så som jag gjorde då. Att läsa facktext, vilket i och för sig alltid varit ett nöje för mig, sitter om möjligt ännu mer långt inne. Kanske kan skrivandet öva upp språkcentrum i min hjärna så att läsningen småningom också återvänder.
Hur som helst, jag kommer att utvärdera kontinuerligt vad effekten blir. Om det får mig att krascha tillbaka är skillnaden inte så stor, jag mår ju redan sämre än på väldigt länge. Men nu provar jag i alla fall något annorlunda. Och som det sägs, för att det ska hända något annorlunda måste man göra något annorlunda.
Kommentarer
Skicka en kommentar