En av de två stora stressorerna som håller mig sjuk är Försäkringskassan. För fyra år sedan vägrade en av deras handläggare att ge mig sjukpenning, efter att de tvingat mig att "jobba" heltid i tre månader för att de kastat ut mig från sjukförsäkringen första gången. Eftersom jag inte hade någon inkomst alls skrev jag till dem och sa att de skulle ge mig anstånd med underhållsstödet som de kräver av mig. Men de sket i mitt brev och istället skickade de kronofogden på mig, precis när de visste att jag retroaktivt skulle få den sjukpenning de vägrat ge mig under hela sommaren. Så de snodde alltså tillbaka all sjukpenning som jag till slut fick.
Jag gissar att det finns fler än jag som drabbas av den vidrigaste ångest av att bara se Försäkringskassans logotyp på ett kuvert på hallmattan. Jag fick ett sms om ett meddelande från dem en dag när jag var ute för att handla mjölk. Jag höll på att kollapsa där i mataffären, tvingades hålla mig i butiksinredningen och kämpa emmot allt jag kunde.
Som väl är har jag aldrig haft några tankar på att göra som beskrivs i den här artikeln från några år sedan i Dala-Demokraten. Men jag kan förstå att tankarna uppstår. Mina tankar handlar mest om att förfäras över hur jävla dåligt man måste må för att verkligen göra allvar av det. Eller ett konstaterande av att om jag skulle dö så är det ju ingenting som blir bättre för någon. Eller att veta hur jag skulle kunna göra det (när jag bodde på nionde våningen var det ju lätt att fundera ut det) men samtidigt veta att om jag vill få tillfredsställelsen att till slut vinna över Försäkringskassan måste jag vara vid liv.
Men det vet ju inte Försäkringskassan. Jag skulle ju kunna vara suicidal utan att de vet det. För varje gång de jävlas med mig och drar in sjukpenningen (har hänt tre gånger) eller hotar med att dra in sjukpenningen (har hänt fem gånger) eller skickar kronofogden på mig (har hänt varje månad nu i flera år) skulle de ju kunna driva mig allt närmare klippans brant.
Är det en svensk myndighets uppgift att spela hazard med våra liv på det viset?
Myndigheten som har lagstadgad skyldighet att koordinera vår rehabilitering skiter fullkomligt i att ens upprätta förutsättningarna för att jag ska kunna ta till mig ens den enklaste rehabiliteringsåtgärd. Jag klarar inte att ta till mig den vård jag får för att Försäkringskassan fortsätter att orsaka mig den kroniska stress som håller mig sjuk i utmattningssyndrom.
Hur är det inte ett lagbrott?
Jag gissar att det finns fler än jag som drabbas av den vidrigaste ångest av att bara se Försäkringskassans logotyp på ett kuvert på hallmattan. Jag fick ett sms om ett meddelande från dem en dag när jag var ute för att handla mjölk. Jag höll på att kollapsa där i mataffären, tvingades hålla mig i butiksinredningen och kämpa emmot allt jag kunde.
Som väl är har jag aldrig haft några tankar på att göra som beskrivs i den här artikeln från några år sedan i Dala-Demokraten. Men jag kan förstå att tankarna uppstår. Mina tankar handlar mest om att förfäras över hur jävla dåligt man måste må för att verkligen göra allvar av det. Eller ett konstaterande av att om jag skulle dö så är det ju ingenting som blir bättre för någon. Eller att veta hur jag skulle kunna göra det (när jag bodde på nionde våningen var det ju lätt att fundera ut det) men samtidigt veta att om jag vill få tillfredsställelsen att till slut vinna över Försäkringskassan måste jag vara vid liv.
Men det vet ju inte Försäkringskassan. Jag skulle ju kunna vara suicidal utan att de vet det. För varje gång de jävlas med mig och drar in sjukpenningen (har hänt tre gånger) eller hotar med att dra in sjukpenningen (har hänt fem gånger) eller skickar kronofogden på mig (har hänt varje månad nu i flera år) skulle de ju kunna driva mig allt närmare klippans brant.
Är det en svensk myndighets uppgift att spela hazard med våra liv på det viset?
Myndigheten som har lagstadgad skyldighet att koordinera vår rehabilitering skiter fullkomligt i att ens upprätta förutsättningarna för att jag ska kunna ta till mig ens den enklaste rehabiliteringsåtgärd. Jag klarar inte att ta till mig den vård jag får för att Försäkringskassan fortsätter att orsaka mig den kroniska stress som håller mig sjuk i utmattningssyndrom.
Hur är det inte ett lagbrott?
Kommentarer
Skicka en kommentar