En annan anledning att försöka skriva av sig i en sån här blogg är att det liksom inte finns nån blogg för såna som jag. Så då måste jag ju skriva den själv.
Allvarligt, hur många av instagramkontona, facebookprofilerna och bloggarna som jag hittat om utmattningssyndrom handlar om sådana som jag? Typ noll, va?
Till att börja med skrivs de av kvinnor. Allihop. Jag vet inte om det är för att jag alltid haft lättare att prata med kvinnor än med andra män om personliga saker, och att jag därför bara ser kvinnors försök att i det offentliga prata om utmattningssyndrom. Jag kanske omedvetet gör urvalet snedvridet? Eller att andra män inte uttrycker saker som jag känner igen?
Sen verkar det som nästan alla är i tjugoårsåldern, som jag var första gången jag drabbades. Det är ju fantastiskt att de har fått rätt diagnos och rätt terapi redan första gången, och till och med haft klokskap nog att förstå att söka hjälp, men det hjälper ju inte mig att läsa om vad jag borde ha gjort för tjugo år sedan. Jag sitter ju i den sits jag gör just för att jag inte visste det. Att förstå vad som borde ha gjorts men inte hände är ju bara att rigga sig själv för bitterhet. Och det är jag redan bra på.
Men framför allt verkar alla som berättar om sina liv med utmattningssyndrom vara så förbannat lyckliga. Jämförelsevis. De tar sig ut på promenader i skogen och känner sig tacksamma för fågelsången. Massvis av dem går till jobbet! Somliga reser till ett soligt ställe och får massage eller vandrar i bergen. Och jävlarimig om de inte allihop har en förstående och ovärderlig partner som stöttar dem genom alltihop.
Var är alla män? Som inte ens kan fundera på att gå tillbaka till arbetet, och inte kunnat på fem år? Var är alla som inte fick hjälp av sjukvården första gången, eller ens den tredje? Alla som trillat tillbaka gång på gång, utan att förstå vad som hände? Var är alla som inte ens tar sig utanför dörren, eller ens upp ur sängen, utan sitter i TV-soffan och önskar att kunna komma ut och njuta av solen när den äntligen visar sig?
Och var är alla som är ensamma? Som inte har någon som stöttar? Som till och med har folk som gör vad de kan för att slå undan benen på en?
Är jag ensam?
Allvarligt, hur många av instagramkontona, facebookprofilerna och bloggarna som jag hittat om utmattningssyndrom handlar om sådana som jag? Typ noll, va?
Till att börja med skrivs de av kvinnor. Allihop. Jag vet inte om det är för att jag alltid haft lättare att prata med kvinnor än med andra män om personliga saker, och att jag därför bara ser kvinnors försök att i det offentliga prata om utmattningssyndrom. Jag kanske omedvetet gör urvalet snedvridet? Eller att andra män inte uttrycker saker som jag känner igen?
Sen verkar det som nästan alla är i tjugoårsåldern, som jag var första gången jag drabbades. Det är ju fantastiskt att de har fått rätt diagnos och rätt terapi redan första gången, och till och med haft klokskap nog att förstå att söka hjälp, men det hjälper ju inte mig att läsa om vad jag borde ha gjort för tjugo år sedan. Jag sitter ju i den sits jag gör just för att jag inte visste det. Att förstå vad som borde ha gjorts men inte hände är ju bara att rigga sig själv för bitterhet. Och det är jag redan bra på.
Men framför allt verkar alla som berättar om sina liv med utmattningssyndrom vara så förbannat lyckliga. Jämförelsevis. De tar sig ut på promenader i skogen och känner sig tacksamma för fågelsången. Massvis av dem går till jobbet! Somliga reser till ett soligt ställe och får massage eller vandrar i bergen. Och jävlarimig om de inte allihop har en förstående och ovärderlig partner som stöttar dem genom alltihop.
Var är alla män? Som inte ens kan fundera på att gå tillbaka till arbetet, och inte kunnat på fem år? Var är alla som inte fick hjälp av sjukvården första gången, eller ens den tredje? Alla som trillat tillbaka gång på gång, utan att förstå vad som hände? Var är alla som inte ens tar sig utanför dörren, eller ens upp ur sängen, utan sitter i TV-soffan och önskar att kunna komma ut och njuta av solen när den äntligen visar sig?
Och var är alla som är ensamma? Som inte har någon som stöttar? Som till och med har folk som gör vad de kan för att slå undan benen på en?
Är jag ensam?
Kommentarer
Skicka en kommentar