En stor anledning till att jag länge funderat på att blogga eller skriva eller instagramma, eller vad jag nu har satt igång, är att jag jag inte känner igen mig.
Jag menar inte det där att jag efter drygt två decennier av odiagnosticerat, outrett, feldiagnosticerat och felbehandlat utmattningssyndrom inte har återfått min ursprungliga förmåga och alltså inte känner igen mig själv i den person jag tvingas vara idag. Jag återkommer nog oundvikligen till det senare.
Nä, jag menar att när jag försöker läsa om det känner jag inte igen mig, och min situation, och min väg genom Hel, det träsk, detta mörka skymningsland, som är utmattningssyndrom.
De flesta bloggar eller instagramkonton om utmattningssyndrom jag har sett är lika snyggt tillrättalagda, peppiga och entusiastiska som vilka "influencer"-konton som helat. Som om de som står bakom dem sprungit "in i väggen" som sociala-medier-personligheter och helt enkelt fortsätter att göra samma sak, fast låta det handla om utmattningssyndrom istället för om smink, handväskor och flygresor till Thailand.
Samma sak är det egentligen också med mer professionell text om utmattningssyndrom. Det som brukar beskrivas handlar om folk som blir sjuka av för mycket arbete, arbetsgivare som måste sluta plåga sina anställda med att skicka emejl alla dygnets timmar, och människor som plötsligt kollapsar, inte hittar hem eller tror att de fått hjärtattack.
Berättelser om människor som främst blivit sjuka av stress som inte beror på jobbet, eller sjukdomsförlopp utan dramatiska fysiska symptom, verkar vara svåra att hitta.
Framför allt verkar det mesta om utmattningssyndrom som går att läsa handla om första gången. När besvären försvinner av sig själva på ett halvår. Av någon anledning verkar alla få hjälp, och rätt hjälp, och rätt diagnos, och rätt behandling, redan första gången. Allt är så jävla hunky-dory och framtiden är ljus och allt blir bättre.
Vi som inte ens begrep att vi behövde hjälp första gången då? Vi som inte fick hjälp ens när vi insåg att vi behövde det? Vi som gått i decennier med denna skit för att ingen hade lust att hjälpa? Vi som kontinuerligt och successivt fallit allt djupare ner i sjukdomen tills vi inte ens känner igen våra egna tankar? Finns inte vi?
Så förbannat unik är jag väl inte?
Jag menar inte det där att jag efter drygt två decennier av odiagnosticerat, outrett, feldiagnosticerat och felbehandlat utmattningssyndrom inte har återfått min ursprungliga förmåga och alltså inte känner igen mig själv i den person jag tvingas vara idag. Jag återkommer nog oundvikligen till det senare.
Nä, jag menar att när jag försöker läsa om det känner jag inte igen mig, och min situation, och min väg genom Hel, det träsk, detta mörka skymningsland, som är utmattningssyndrom.
Samma sak är det egentligen också med mer professionell text om utmattningssyndrom. Det som brukar beskrivas handlar om folk som blir sjuka av för mycket arbete, arbetsgivare som måste sluta plåga sina anställda med att skicka emejl alla dygnets timmar, och människor som plötsligt kollapsar, inte hittar hem eller tror att de fått hjärtattack.
Berättelser om människor som främst blivit sjuka av stress som inte beror på jobbet, eller sjukdomsförlopp utan dramatiska fysiska symptom, verkar vara svåra att hitta.
Framför allt verkar det mesta om utmattningssyndrom som går att läsa handla om första gången. När besvären försvinner av sig själva på ett halvår. Av någon anledning verkar alla få hjälp, och rätt hjälp, och rätt diagnos, och rätt behandling, redan första gången. Allt är så jävla hunky-dory och framtiden är ljus och allt blir bättre.
Vi som inte ens begrep att vi behövde hjälp första gången då? Vi som inte fick hjälp ens när vi insåg att vi behövde det? Vi som gått i decennier med denna skit för att ingen hade lust att hjälpa? Vi som kontinuerligt och successivt fallit allt djupare ner i sjukdomen tills vi inte ens känner igen våra egna tankar? Finns inte vi?
Så förbannat unik är jag väl inte?
Kommentarer
Skicka en kommentar