Om man tänker efter – och tänka efter är väl en av de vanligaste aktiviteterna man har för sig när man är sjukskriven för utmattningssyndrom – är det för jävligt. Det är därför en ännu vanligare aktivitet är att försöka undvika att tänka efter.
I tjugotvå är jag jag inte varit mig själv. Och de senaste fem åren, då jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom för andra gången – med insjuknande nummer fem (förmodligen, decenniet med arbetslöshet gör det lite suddigt) – har det blivit värre än någonsin.
En anledning att jag vet att det varit samma sjukdom hela tiden är att jag känner igen symptomen idag från då. Ja, jag tvingas faktiskt relativt ofta motivera varför jag anser att det är utmattningssyndrom och inget annat som varit problemet. De som jobbar inom sjukvården älskar tydligen att försöka smyga in "depression" i problematiken, förmodligen för att kunna motivera läkemedelsförskrivning.
Oförmågan att ta mig iväg till saker jag tidigare inte bara gjort enkelt utan också haft nöje av är ett av symptomen. Koncentrationssvårigheter som gör det svårt att läsa är ett annat. Och hela denna tid har jag haft ohyggligt svårt att minnas namnet på elever eller studenter.
Som nybliven doktorand var jag lärare för ett par grupper av förstaårsstudenter i biologi. Och det var markant hur svårt jag plötsligt hade att komma ihåg vad folk hette. Om jag hade vetat att det var ett typiskt symptom på utmattningssyndrom hade det ju varit bra.
Att inte lyckas ta mig till tidiga föreläsningar eller morgonträning, eller träning alls, var en mycket märklig känsla. Det var ju något jag gjort som en barnlek i många år. Och att behöva anstränga mig för att begripa vad jag läste i vanliga akademiska artiklar var också ovant.
Idag kan jag knappt ta mig igenom en vanlig tidningsartikel eller ens en facebook-post utan att tappa tråden, och att läsa akademisk text är liksom inte på tapeten ens. Och värst av allt är att jag har så in i bängen svårt att ta mig iväg och träna. Trots, eller kanske just för, att jag vet att fysisk träning är det som kan hjälpa mig att må bättre. Den semi-medvetna pressen från mig själv att jag "måste" träna blir väl ytterligare en stressor som jag inte behöver.
Och det där blir ju, om jag tänker efter, väldigt plågsamt. En akademiker som inte kan läsa? Jag som läst – en hel del skönlitteratur men främst faktatext – sedan jag var tre–fyra år gammal och lärde mig själv att läsa genom att se hur mina syskon gjorde och stava mig genom ingredienserna på flingpaketen. En idrottsman som inte kan träna? Jag firar fyrtioårsjubileum av min allra första tävling nästa månad.
De två allra största komponenterna av min person, av min identitet, är som utsläckta. Om jag inte är det jag alltid varit, vem är jag då?
I tjugotvå är jag jag inte varit mig själv. Och de senaste fem åren, då jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom för andra gången – med insjuknande nummer fem (förmodligen, decenniet med arbetslöshet gör det lite suddigt) – har det blivit värre än någonsin.
En anledning att jag vet att det varit samma sjukdom hela tiden är att jag känner igen symptomen idag från då. Ja, jag tvingas faktiskt relativt ofta motivera varför jag anser att det är utmattningssyndrom och inget annat som varit problemet. De som jobbar inom sjukvården älskar tydligen att försöka smyga in "depression" i problematiken, förmodligen för att kunna motivera läkemedelsförskrivning.
Oförmågan att ta mig iväg till saker jag tidigare inte bara gjort enkelt utan också haft nöje av är ett av symptomen. Koncentrationssvårigheter som gör det svårt att läsa är ett annat. Och hela denna tid har jag haft ohyggligt svårt att minnas namnet på elever eller studenter.
Som nybliven doktorand var jag lärare för ett par grupper av förstaårsstudenter i biologi. Och det var markant hur svårt jag plötsligt hade att komma ihåg vad folk hette. Om jag hade vetat att det var ett typiskt symptom på utmattningssyndrom hade det ju varit bra.
Att inte lyckas ta mig till tidiga föreläsningar eller morgonträning, eller träning alls, var en mycket märklig känsla. Det var ju något jag gjort som en barnlek i många år. Och att behöva anstränga mig för att begripa vad jag läste i vanliga akademiska artiklar var också ovant.
Idag kan jag knappt ta mig igenom en vanlig tidningsartikel eller ens en facebook-post utan att tappa tråden, och att läsa akademisk text är liksom inte på tapeten ens. Och värst av allt är att jag har så in i bängen svårt att ta mig iväg och träna. Trots, eller kanske just för, att jag vet att fysisk träning är det som kan hjälpa mig att må bättre. Den semi-medvetna pressen från mig själv att jag "måste" träna blir väl ytterligare en stressor som jag inte behöver.
Och det där blir ju, om jag tänker efter, väldigt plågsamt. En akademiker som inte kan läsa? Jag som läst – en hel del skönlitteratur men främst faktatext – sedan jag var tre–fyra år gammal och lärde mig själv att läsa genom att se hur mina syskon gjorde och stava mig genom ingredienserna på flingpaketen. En idrottsman som inte kan träna? Jag firar fyrtioårsjubileum av min allra första tävling nästa månad.
De två allra största komponenterna av min person, av min identitet, är som utsläckta. Om jag inte är det jag alltid varit, vem är jag då?
Kommentarer
Skicka en kommentar