Tills för mindre än ett decennium sedan hade jag inte en aning om vad "ångest" var.
För mig var det fram tills dess något okänt, ja till och med ett skämt. Sånt som Robert Gustafsson driver med. Och som Lasse Åberg alltid anspelar på när han gör sitt alter ego till en man med namnet Ågren. Jag hade aldrig förstått vad det var för något. Efter nästan halva livet.
Men när arbetsförmedlingen försökte tvinga mig att söka ett jobb som lärare och jag försökte förklara för dem att jag inte skulle klara det fick jag en lektion i vad ångest är. Lyckligtvis lät AF bli att dra in min ersättning och skickade mig istället till en KBT-terapeut för att se vad som kunde göras, och i vårt första samtal om mina känslor inför att jobba som lärare kom det.
"Det där är ångest", sa hon och pekade på mig. Där jag satt hade mitt försök att tänka på vad jag kände inför ett eventuellt jobb som gymnasielärare framkallat en rejäl dos binjurehormoner. Epinefrin, adrenalin, den sortens grejer. Att den fysiologiska reaktionen var det som kallades "ångest" hade jag ingen aning om.
Men nu vet jag. Känslan av helt oförklarlig nervositet inför det som blev ett av mina sista svenska mästerskap 1999 var alltså ångest. Och när jag tänker efter nu inser jag att ångest varit med mig sedan länge. Kanske är det till och med en av anledningarna till att just jag blivit mer sårbar för utmattningssyndrom.
Oavsett vilket är ångest, en ibland totalt förlamande generell ångest, det huvudsakliga symptomet – eller om det är en följdsjukdom – så här fem år in i min fjärde eller femte episod av utmattningssyndrom. Och det verkar bli sämre och sämre ju längre tiden går. Som jag ser det beror det på att jag inte blir av med den stress som gör mig sjuk, för kontrollen över den har Försäkringskassan och min exfru. Ingen av den har intresse av att hjälpa mig bli frisk.
För mig var det fram tills dess något okänt, ja till och med ett skämt. Sånt som Robert Gustafsson driver med. Och som Lasse Åberg alltid anspelar på när han gör sitt alter ego till en man med namnet Ågren. Jag hade aldrig förstått vad det var för något. Efter nästan halva livet.
Men när arbetsförmedlingen försökte tvinga mig att söka ett jobb som lärare och jag försökte förklara för dem att jag inte skulle klara det fick jag en lektion i vad ångest är. Lyckligtvis lät AF bli att dra in min ersättning och skickade mig istället till en KBT-terapeut för att se vad som kunde göras, och i vårt första samtal om mina känslor inför att jobba som lärare kom det.
"Det där är ångest", sa hon och pekade på mig. Där jag satt hade mitt försök att tänka på vad jag kände inför ett eventuellt jobb som gymnasielärare framkallat en rejäl dos binjurehormoner. Epinefrin, adrenalin, den sortens grejer. Att den fysiologiska reaktionen var det som kallades "ångest" hade jag ingen aning om.
Men nu vet jag. Känslan av helt oförklarlig nervositet inför det som blev ett av mina sista svenska mästerskap 1999 var alltså ångest. Och när jag tänker efter nu inser jag att ångest varit med mig sedan länge. Kanske är det till och med en av anledningarna till att just jag blivit mer sårbar för utmattningssyndrom.
Oavsett vilket är ångest, en ibland totalt förlamande generell ångest, det huvudsakliga symptomet – eller om det är en följdsjukdom – så här fem år in i min fjärde eller femte episod av utmattningssyndrom. Och det verkar bli sämre och sämre ju längre tiden går. Som jag ser det beror det på att jag inte blir av med den stress som gör mig sjuk, för kontrollen över den har Försäkringskassan och min exfru. Ingen av den har intresse av att hjälpa mig bli frisk.
Kommentarer
Skicka en kommentar