Felbehandlad

I den här kåken låg psykologmottagningen där mitt liv pajjades som allra mest.

Jag återkommer så ofta till vad han sa, psykologen. "Du är inte tillräckligt deprimerad för att jag ska kunna hjälpa dig." OK, eftersom jag aldrig hade depression var ju det tekniskt sett korrekt. Men den här psykologen avslutade den avtalade serien av tio behandlingar efter bara tre, utan att fråga sig vad problemet var om det inte var depression.

De tio mötena ingick i uppgörelsen med min dåvarande arbetsgivare. Jag accepterade avgångsvederlag när de inte ville placera om mig, mot att de betalade för behandlingen. Och psykologen struntade i att hålla sin del av uppgörelsen.

Vilken sorts yrkesperson ställs inför ett problem som detta – patienten verkar inte ha diagnosen som satts – utan att bli nyfiken på vad problemet beror på? Inte "du är inte deprimerad, så vi borde ta reda på vad dina besvär istället beror på" utan "du är inte deprimerad, hej då".

Det blev början på ett decennium av arbetslöshet för mig. Och eftersom jag fortfarande litade på diagnosen "depression" trodde jag ju att allt var OK, för deprimerad var jag ju inte – det hade ju till och med en psykolog bekräftat. Men jag fortsatte så klart att må sämre i perioder och att bli mer sårbar för återinsjuknande i utmattningssyndrom. Hur många skov av det jag hade under arbetslöshetens decennium vet jag inte, men jag var aldrig symptomfri. Att vara förmögen att minnas människors namn, eller att läsa, ens för nöjes skull, har inte återvänt under hela tiden, från 1997 till nu.

Så, på grund av en klåpare till psykolog som inte var nyfiken nog att se på sitt eget arbete med öppet sinne, nu sitter jag här, sexton år senare, och vet att jag aldrig kommer att bli frisk. Dömd att bli fattigpensionär, förmodligen utan att kunna arbeta igen innan pensionsåldern. Dömd av en välutbildad yrkesman som inte tog sitt yrke på allvar.

Sa jag att han hade sin hund med sig på mottagningen?