(Det här är version två, något mer koncist, av detta blogginlägg. Ovan som jag är vid Blogger råkade jag blanda ihop "återgå till utkast" med en "undo/redo"-funktion och texten försvann. 😏)
Att jag till slut hittade rätt diagnos berodde på en händelse för drygt två år sedan som fick mig att sluta lita på läkarna och andra som "ville hjälpa", och inse att ingen utom jag själv har hela bilden av min anamnes. Och i och med att bara jag förstår hela bilden är det egentligen bara jag som kan ställa diagnosen.
Händelsen jag pratar om var när psykiatern på öppenvårdskliniken, som jag remitterats till av företagshälsovården, ville experimentera med medicinering mot bipolär sjukdom. Jag återkommer nog till detta i flera framtida blogginlägg, så jag hoppar vidare till det som kom efteråt.
Efter att experimentet med ytterligare en typ av medicinering – jag har räknat till ungefär åtta olika försök med ungefär lika många olika substanser – satte jag ner foten. Nu ville jag ha nån annan typ av behandling för min "depression". Ja, jag trodde ju fortfarande på den officiella diagnosen, och hade till och med hittat nåt om läkemedelsresistent depression och sätt att behandla sånt.
För att göra historien kort, jag tvingades på egen hand hitta alternativa behandlingsmetoder, och hittade genom en tidningsartikel om en försöksverksamhet med dTMS som behandling mot alkoholism en behandling som eventuellt kunde passa.
Djup transkraniell magnetstimulering, dTMS, fungerar genom att ett starkt och snabbt varierande magnetfält inducerar virvelströmmar i hjärnvävnaden, och är närmast att likna vid en mildare och mer precis variant av ECT. Jag tog pendeltåget till universitetssjukhuset varje morgon och så solen gå upp over landsbygden i fyra veckor.
Nå, poängen med den här historien är att jag tvingades skriva en egenremiss, för den privatdrivna kliniken jag är patient hos inte ville ta kostnaden för någon terapi som de inte kunde erbjuda "in-house". Och det var medan jag ansträngde mig för att skriva ihop en så detaljerad anamnes som jag kunde till den remissen, som jag insåg att något inte stod rätt till.
Och eftersom det var en försöksverksamhet som kom att behandla mig fanns det ju forskande disputerade läkare att diskutera saken med, och jag fick därmed mina idéer bekräftade. Ja, det var mest troligt att jag haft utmattningssyndrom hela tiden från 1997, och ja, det var mest troligt att jag aldrig egentligen haft depression.
Gissa om jag blev lite bitter på att ha slösat år av mitt liv på en lögn.
Att jag till slut hittade rätt diagnos berodde på en händelse för drygt två år sedan som fick mig att sluta lita på läkarna och andra som "ville hjälpa", och inse att ingen utom jag själv har hela bilden av min anamnes. Och i och med att bara jag förstår hela bilden är det egentligen bara jag som kan ställa diagnosen.
Händelsen jag pratar om var när psykiatern på öppenvårdskliniken, som jag remitterats till av företagshälsovården, ville experimentera med medicinering mot bipolär sjukdom. Jag återkommer nog till detta i flera framtida blogginlägg, så jag hoppar vidare till det som kom efteråt.
Efter att experimentet med ytterligare en typ av medicinering – jag har räknat till ungefär åtta olika försök med ungefär lika många olika substanser – satte jag ner foten. Nu ville jag ha nån annan typ av behandling för min "depression". Ja, jag trodde ju fortfarande på den officiella diagnosen, och hade till och med hittat nåt om läkemedelsresistent depression och sätt att behandla sånt.
För att göra historien kort, jag tvingades på egen hand hitta alternativa behandlingsmetoder, och hittade genom en tidningsartikel om en försöksverksamhet med dTMS som behandling mot alkoholism en behandling som eventuellt kunde passa.
Djup transkraniell magnetstimulering, dTMS, fungerar genom att ett starkt och snabbt varierande magnetfält inducerar virvelströmmar i hjärnvävnaden, och är närmast att likna vid en mildare och mer precis variant av ECT. Jag tog pendeltåget till universitetssjukhuset varje morgon och så solen gå upp over landsbygden i fyra veckor.
Och eftersom det var en försöksverksamhet som kom att behandla mig fanns det ju forskande disputerade läkare att diskutera saken med, och jag fick därmed mina idéer bekräftade. Ja, det var mest troligt att jag haft utmattningssyndrom hela tiden från 1997, och ja, det var mest troligt att jag aldrig egentligen haft depression.
Gissa om jag blev lite bitter på att ha slösat år av mitt liv på en lögn.
Kommentarer
Skicka en kommentar