Jag lär väl komma till detaljerna i min historia småningom i bloggen. Men för att förklara lite av mina motiv för att blogga om mitt liv med utmattningssyndrom skriver jag en liten längre sammanfattning. Jag återkommer till detta skrivande fler gånger, beroende på hur mycket jag orkar varje gång.
Som student utomlands 1997 drabbades jag för första gången. Så här i efterhand är det klassiskt: jag höll på att avsluta två grundläggande examina (hade en sedan tidigare), var på väg att påbörja ett doktorandprogram, och kvalade till landslaget, allt samma år. Kombinationen att jobba hårt och att byta spår från något jag var hemma i och van vid till något helt nytt gjorde att jag tappade fotfästet.
Men jag begrep ju inte då vad som hände mig. Jag förmådde inte att ta mig ur sängen på morgonen, jag missade föreläsningar och jobb, och insåg att jag var tvungen att hoppa av doktorandprogrammet jag påbörjat. Men jag fattade inte att det var en sjukdom som drabbat mig. Jag trodde att jag "tappat motivationen". Och de akuta besvären försvann efter kanske ett halvår. Så jag avslutade mina utlandsstudier efter sju år med en mastersexamen istället för en doktorsexamen och for hem till Sverige igen.
I efterhand, nu nästan ett kvartssekel senare, ser jag att jag aldrig var symptomfri. Koncentrationsförmåga och kapacitet var nersatt, och förmågan att minnas elevers och studenters namn (jag jobbade som lärare både under min återstående studietid och väl hemma i Sverige igen) har fortfarande inte kommit tillbaka.
Andra episoden kom 2002 när jag jobbade som gymnasielärare, på en vikariatstjänst där två eller tre tidigare lärare blivit sjukskrivna. Förutom jobbig arbetssituation (det här var alltså straxt efter krigen i Jugoslavien och förutom vanliga jobbiga situationer i skolan fanns det också en hel del trasiga ungdomar som ingen lärare i världen har utbildning eller resurser nog att hjälpa) hade två jobbiga familjehändelser utspelat sig under det föregående året.
Min äldsta son föddes i Sverige 2000, och när jag och han och min dåvarande sambo var på Nya Zeeland och besökte hennes föräldrar bestämde hon sig för att stanna. Med honom. Utan att ha diskuterat saken med mig innan vi åkte. I hennes värld var det jag som "övergav dem", hur det nu skulle gått till att en person utan arbetstillstånd eller uppehållstillstånd kunde ha gjort annat än att åka hem efter de 90 dagar som visumfriheten gäller.
Under min vistelse i antipoderna hade min pappa genomgått en bypass-operation, men inte blivit besvärsfri. Det visade sig att han hade magcancer. Han fick sin diagnos den 11 september 2001, några månader efter att jag kommit hem. Jag hade cyklat hem till honom för att se på TV om vad som hänt i New York då jag inte hade någon TV i min lilla lägenhet ännu. Han var distraherad. Och till slut berättade han för mig och sin "närbo" som bodde i samma hus.
Pappa dog 18 november 2001 och begravdes på min sons namnsdag, 12 december. Jag minns fortfarande hur jag hade gått in i kyrkan där jag döptes (nej, jag är inte religiös, men det var nån sorts konsert på gång när jag promenerade förbi av någon anledning som jag inte minns) och satt i en av bänkarna och hörde musik och tittade i min kalender – det här var ju på papperskalendrarnas tid – och upptäckte att begravningsdatumet slumpat sig så.
Jag tog mig igenom vårterminen bara på rutin. Jag undervisade på en nivå jag kan utan och innan och även utan att kunna göra någon planering lyckades jag med konststycket att inte missköta arbetet alltför illa. Men det var ohållbart, nån kollega tyckte jag borde vara sjukskriven, jag gick till chefen och hon skickade mig till företagshälsovården.
Och här, första gången jag sökte vård för mina besvär, kom det som blev så katastrofalt. Fel diagnos. Fel behandling. Från en företagshälsovård som anlitades av en arbetsgivare med personal som välkänt är överrepresenterade bland patienter med utmattningssyndrom. Hur går sånt till?
Jag fick alltså diagnosen "depression". Trots att jag faktiskt inte hade depression. Men det visste jag ju inte då. Jag antog, felaktigt som det visade sig, att man kunde lita på att sjukvårdens personal vet vad de håller på med.
Mycket till behandling fick jag inte heller. Jag fick gå prata med en beteendevetare en gång i veckan, och efter ett tag fick jag erbjudande om att prova SSRI (Sertralin), som jag käkade ett tag. Effekten uteblev, men biverkningarna var inte acceptabla – dålig andedräkt, blödningsbenägenhet, mardrömmar, och så vidare – så jag slutade.
Efter kanske ett år av sjukskrivning visade det sig att min arbetsgivare – en stor kommun – inte ville placera om mig till en annan tjänst, utan erbjöd mig avgångsvederlag. Jag tvekade lite, för det skulle ju betyda att jag inte längre skulle ha en fast anställning med en arbetsgivare med ansvar för min rehabilitering.
När erbjudandet om avgångsvederlag kombinerades med ett erbjudande om 10 sessioner med en psykolog för KBT-behandling accepterade jag. Nu i efterhand vet jag att det var det dummaste jag kunde gjort. Just då kändes det som en befrielse. Ingen som ville tvinga mig tillbaka till en ohållbar arbetssituation, och jag skulle bli fri att skaffa ett jobb som skulle tillåta mig att åka till Nya Zeeland till min son.
I själva verket blev det inledningen på ett decennium av arbetslöshet. Jag lyckades inte hitta nån anställning – förmodligen för att min sjukdom lyste igenom utan att jag förstod det – och var oförmögen att driva eget.
Och allra värst, det allra värsta minnet från den tiden, var att den där psykologen som skulle KBT-behandla mig avslutade behandlingen efter bara tre möten men "ursäkten" att "du är inte tillräckligt deprimerad för att jag ska kunna hjälpa dig".
En nyfiken person med vetenskapligt sinne skulle ju ha frågat sig vad problemet då kunde ha varit om det inte var depression, och hade hittat rätt diagnos redan då, för 16 år sedan. Istället slängde han ut mig till att klara mig själv. Och eftersom jag inte visste vad min diagnos borde ha varit gjorde jag ju mig själv bara sjukare och sjukare och mer och mer sårbar för återinsjuknande. Jag klarade mig inte själv.
Samma dag som min far avslöjade sin cancerdiagnos skrev jag på kontraktet för att köpa en lägenhet. Jag satte igång att renovera, riva ner tapeter, bredspackla, lägga golv, till och med ta ner en vägg. Enda problemet var att det tog mig fyra år att färdigställa. Återigen kunde jag bara förstå anledningen som att jag "förlorat motivationen". Jag förstod inte att det fanns en diagnos som hette utmattningssyndrom och som kunde förklara allt. Men jag förstod ju klart och tydligt att jag inte hade någon depression, för jag hade ju inga depressiva tankar eller känslor.
Under den här tiden skrev jag in mig på en distanskurs i översättning från engelska till svenska. Det var trevligt att vara i universitetsmiljön igen (det var månatliga sammankomster i kursen) och jag klarade av kursen rätt bra. Så jag hade återhämtat mig åtminstone delvis. Men det blev mycket sovande på dagarna och vaknätter framför Google. Jag återupplivade ett intresse från barndomen bland annat. Jag snöade in lite på spårvägar och järnvägar. Och äntligen begrep jag var "littera" betydde som jag mindes från Märklin- och Lima- katalogerna som jag drömde över när jag var barn.
Min andra son hann födas innan lägenheten blev helt färdig, och då var det dags att sälja den och flytta med min blivande fru till den mindre grannstaden där hon hade sitt arbete. Förlossningen satte faktiskt igång där, på en blå soffa, bland flyttkartonger och byggdamm. Fyra år av planer, och ett par månader av frenetiskt arbete, och så fick jag aldrig bo i lägenheten när den var klar. Den såldes till nån som uppenbarligen direkt skulle ändra på allt jag gjort.
Det där att ha träffat båda mammorna till mina barn med pågående utmattningssyndrom, utan att förstå det och utan att veta hur det skulle hanteras, är så här i efterhand ytterligt signifikant.
Till att börja med har ju ingen av dem känt mig som frisk. De tror alltså att den jag är när symptomen tar över är den jag är. Och eftersom en tydlig konsekvens av utmattningssyndrom är oförmåga att ta beslut, kunde jag inte ta rätt beslut om att gå in i förhållanden. Jag lyssnade mer på andras plattityder om att "settle down", "stadga sig" än på mitt inre som hade behövt återhämta sig först, innan livsförändrande beslut togs.
Så jag kan förstå, så här i efterhand varför allt gick åt skogen, och förstår förmodligen varför de båda två blev besvikna. Jag levde inte upp till den dröm de hade om vad jag skulle bli. Det har jag ju inte gjort vad gäller mina egna drömmar och framtidsplaner heller. Men vad jag inte kan förstå är att nu, när de vet att jag inte var frisk och att inte hade kapaciteten att ta rätt beslut, kan de fortfarande inte sluta att hata mig.
Ja, jag använder ordet hata. För vad kan det annars vara? En människa, som varit en viktig del i ens liv och som man har barn ihop med och därmed kommer att vara en del av ens liv oavsett vad som händer, visar sig vara sjuk och i behov av hjälp. Att då välja att inte ge den hjälpen, utan tvärt om göra saken värre, hur är det frukten av något annat än hat?
Så hela tiden från 2002 och framåt har mina återfall i utmattningssyndrom huvudsakligen skapats av den kroniska stressen att inte få träffa mina barn. Först min äldste son, som tog till andra sida av jorden utan mitt samtycke. Och sedan mina två yngsta barn som jag nu inte fått träffa på fyra år, trots att min ex-fru på nära håll sett hur vidrigt illa det gjorde mig att inte få träffa den äldste. Eller är det just därför? Hon har sett hur man ska göra för att såra mig så mycket som möjligt, och utnyttjar den kunskapen.
Jag säger "huvudsakligen" i föregående stycke, för det har så klart varit fler saker som har påverkat. Om man ska använda sig av psykologernas och psykiatrernas "stress-sårbarhet-modell" är det det vi kan kalla "familjesituationen" som alltid legat som en stor propp i botten av bägaren som sedan lätt fåtts att rinna över genom att fyllas av andra stressorer. Det krävs inte mycket extra last för att knäcka kamelens rygg när lasset redan är så tungt.
Exfru skrev jag ju ovan. Ja, vi gifte oss på tingsrätten, mest för att det var enklast så, juridiskt , när vi skulle ha barn tillsammans. Kanske var det korkat att ge sig in i ytterligare ett kärlekslöst förhållande, men jag hade ju fortfarande ingen aning om vad som hände med mig, och ingen kraft att resonera med mig själv om rätt beslut. Vi var vänner, och det räckte bra som en början trodde jag väl. Och hade jag varit frisk vore det väl rimligt att vänskap är en bra grund för kärlek.
Så här i efterhand ser jag att jag inte haft full tillgång till mina känslor under all denna tid. Eller så är det bara att jag träffat fel människor. För när terapeuter eller äktenskapsrådgivare frågar "hur var det när ni blev förälskade?" eller "varför blev du kär i NN?" kan jag inte svara. Det var aldrig någon förälskelse, jag blev inte kär. Jag hittade en vän att umgås med och sen var det som om jag blev tillfångatagen i ett skådespel jag inte väntat mig. Någon satte sina klor i mig och skulle ha mig att vara någon jag inte var och som jag var oförmögen att vara.
Samtidigt kan jag inte tro att de två mödrarna till mina barn inte insåg detta. Det är inte som om jag lurades. Jag hade inte återfått min normala funktion på något sätt när jag träffade dem, och det var ingenting jag maskerade eftersom jag inte var medveten om det. Och omvänt, hur kärleksfullt är det att försöka tvinga en annan människa att vara något de är oförmögna att vara? Jag kände mig fångad och styrd, oönskad och ensam. Det ledde så klart till att jag slöt mig ännu mer inom mig själv och bidrog till att jag mådde sämre.
Och det är lite surt. Ingen av dem är korkad egentligen. En av dem har till och med läst psykologi på universitetet. Så om de bara hade frågat sig "vad är det för fel och hur kan jag hjälpa" istället för att bara anta att jag var en elak jävel hade de till och med kunnat hjälpa mig. Istället bidrog de till mina återinsjuknanden genom att pressa och ställa ultimativa krav och gräla. Och inte ens nu, när de båda två vet vad problemet var hela tiden, att jag hade utmattningssyndrom så länge de känt mig, kan de låta bli att hata mig. Som om det är mitt fel att jag drabbades av en sjukdom.
Nå, det där decenniet av arbetslöshet, som kom efter att jag accepterat avgångsvederlaget, blandades upp med perioder av föräldraledighet. Och det är betydligt trevligare att vara föräldraledig än att vara arbetslös. Inte så konstigt det, förstås. Att slippa pressen, stressen och ångesten att söka jobb som ingen ens ville intervjua mig för var så klart en lättnad. Omvänt blev jag oundvikligen sämre i mitt mående när jag inte var föräldraledig.
Jag vet inte riktigt om jag hade någon period av akut utmattningssyndrom under den tiden, eller hur många i så fall, men Jag vet i alla fall att jag aldrig var tillbaka på en frisk nivå. Och när min yngsta dotter var liten och jag inte var föräldraledig längre är jag säker på att jag började falla ner i källaren igen. För då började jag jobba på ett sätt som jag ni vet inte var hälsosamt för någon med utmattningssyndrom.
Jag blev headhuntad, till att på vikariatsbasis läsa in den lokala taltidningen, av taltidningsredaktören – en bekant som hört mig läsa en bok för min son. Sporadiska jobb mitt i nätterna är inte något som hjälpte mitt läge, precis. Och det här var när moderatregeringen började pajja alla våra socialförsäkringar, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, så deltidsarbete var förenat med ytterligare en stressande faktor: efter ett visst antal dagar måste du antingen bli heltidsanställd eller sluta jobba helt för att få försörjning.
Så, plötsligt hade jag arbetsförmedlingen efter mig, och när de ville tvinga mig att söka ett jobb som lärare, och jag försökte förklara att jag inte skulle klara det utan bli sjuk av det skickade de mig till en KBT-sjuksköterska. Och det här var första gången någon förklarat för mig att jag hade ångest.
"Ångest" hade tills dess varit något okänt för mig. Nåt som andra sa att de hade. Nåt som Lasse Åberg skämtade med när han döpte sina alter ego till Ågren. Nu pekade den här KBT-terapeuten på mig och sa "det där kallas ångest". Jag satt väl och skruvade på mig och kanske min andhämtning avslöjade mig, eller om pulsen syntes i tinningarna, vad vet jag. Det var när jag skulle beskriva mina känslor inför att jobba som lärare som terapeuten med ett självklart konstaterande sa att jag hade ångest.
Känslan var så klart välkänd för mig. Det var begreppet som var nytt. För mig var det binjurarna som slagit på och pytsade ut binjurehormoner i blodomloppet. Att det var det som kallades ångest hade jag inte haft en aning om.
Så jag slapp jobba som lärare. Istället fick jag gå starta-eget-kurs och småningom fick jag aktivitetsersättning för att gå en utbildning till film- och TV-översättare. När min dåvarande fru fick nys om att jag kanske skulle tvingas bli frilansande översättare ville hon flytta till ett billigare boende, så mitt i all stress med att ha arbetsförmedlingen efter mig skulle det flyttas också. Det sägs ju att flytta är mer stressigt än att skilja sig, så det kan inte ha varit nyttigt.
Och det var det inte heller. Den där kursen till översättare fick jag lämna efter halva tiden. Den officiella förklaringen var att det var arbetsbrist. Men att just jag fick lämna berodde alldeles säkert på att jag gjorde dåligt ifrån mig. Jag försökte faktiskt en gång till, strax efter skilsmässan, och då sades det explicit att jag inte fick fortsätta kursen för att jag inte klarade tempot och kvalitetskraven.
Hade någon berättat för mig vad utmattningssyndrom var hade jag ju kunnat sätta allt detta i ett sammanhang. Men jag hade ju övertygats om att jag hade haft depression, och det var jag ju fullt medveten om att jag inte hade. Jag var inte ledsen hela tiden, jag hade inga självanklagelser eller självmordstankar, och jag var fullt övertygad om att om jag bara fick chansen skulle jag klara vilket jobb som helst.
Istället gick jag där och blev sämre, mer stressad, och hade numera en fru som var allt mer missnöjd med mina misslyckanden att få ett jobb och min oförmåga att sköta hemmet "när jag ändå bara går hemma". Jag hade kraften att ta barnen till förskolan och att hämta hem dem därifrån, och jag lagade mat och handlade mat. Men att samtidigt lyckas städa, tvätta och diska så att det inte syntes någon röra när hon kom hem från jobbet, de klarade jag inte av.
Stressen förvärrades av att min fru inte förstod att stödja mig i den sjukdom jag ju inte visste att jag hade. Istället blev hon kontrollerande och krävande, och arg och irriterad. Och det gjorde så klart att jag drog mig undan. Man kan inte direkt påstå att min uppväxt och ungdomsår lärt mig att hantera konflikter i nära relationer på ett ändamålsenligt sätt. Jag tror till och med att jag tenderar att dra mig undan konflikter där andra inte ens ser någon konflikt.
Småningom blev det så illa att jag sov mellan lämnandet och hämtandet på förskolan, och jag somnade ofelbart när jag nattade barnen framåt 19-tiden på kvällen. Min fru avskydde att jag kunde somna när som helst. Hon tyckte också att jag snarkade och kastade ut mig ur min egen säng. I ett drygt år innan skilsmässan sov jag i något av barnens rum. Och jag började fundera på "hur säger man?" Att vi skulle kunna fortsätta som gifta verkade inte rimligt.
Jag kom aldrig på hur man säger. Det var hon som sa "nu får du skaffa någonstans att bo", som om hon vore drängen Alfred. Utan diskussion, utan ceremoni. Du får inte bo i ditt eget hem längre.
Skilsmässan ledde till den fjärde episoden med akut utmattningssyndrom. Jag formulerar det så, för när jag ser tillbaka har jag haft symptom i varierande grad hela tiden från 1997, men det har varit fem tydliga episoder med helt handikappande förlust av förmågor.
Men det ledde också till de omständigheter som i sin tur lett till att den nu pågående femte episoden blivit så djup och ohanterlig som den blivit.
Samtidigt som jag flyttade till den mindre grannstaden med modern till mina två yngsta barn råkade jag bli aktiv inom kommunalpolitiken. Länets valsamordnare i Miljöpartiet visste att jag hade flyttat och ville ha nån att sätta på kommunlistan för att "låsa" den – och sa att partiet fått alldeles för få röster förra gången för att få en plats i kommunfullmäktige. Men det visade sig att bara för att det fanns ett namn på listan så ökade röstetalet med typ 300 procent och jag fick en plats.
Så då var jag ju tvungen att hålla konstituerande möte och dra igång en lokalförening, och allt som går ihop med det, och så klart försöka göra bra ifrån mig som lokalpolitiker, och försöka rekrytera fler att vilja engagera sig som folkvalda – även små partier får ju ibland sitta med i olika sammanhang och det vore ju korkat att sätta mig själv på alla ställen när det behövs återväxt av fler som vill engagera sig.
Alltså har jag, i princip under hela tiden mellan återhämtningen från första sjukskrivningen till den här senaste episoden, haft en ständigt närvarande, men så klart varierande, extra källa till stress. Men eftersom jag inte visste att jag hade utmattningssyndrom att ta hänsyn till begrep jag ju inte heller att jag kanske borde hålla mig ifrån sånt. Som väl är kan jag även i relativt kasst tillstånd göra ungefär lika bra ifrån mig som den genomsnittliga fritidspolitikern. Men eftersom jag ställer lite högre krav än så på politiker, särskilt på mig själv, var det så klart en onödig påfrestning. Som jag kunde ha förstått att undvika om jag fått rätt diagnos från början.
Så, i den här historien har vi kommit fram till femte och senaste akuta insjuknandet i utmattningssyndrom. Grunden till det lades redan under återhämtningen från det fjärde, som främst triggades av skilsmässan men så klart hade sin grund i all stress som låg i botten av den där bägaren som har allt lättare att rinna över.
När jag mådde som sämst efter skilsmässan fick jag ett par löparskor av min bror. Han tyckte jag behövde komma igång med att träna igen. Efter sex år utan nån träning alls var jag uppe på 116 kg, 20 kg mer än när jag mönstrade och 10 kg mer än när jag hade mer muskler än någonsin. Jag lyckades komma igång med att jogga ungefär varannan dag, och det hjälpte. Plötsligt en dag promenerade jag in på min gamla gymnasieskola och sökte jobb.
Så femte kraschen grundlades nog med att jag sökte jobb som gymnasielärare igen. Särskilt som det började med att jag jobbade med sommarskola på 150 % tjänstgöringsgrad. Efter ett läsår insåg jag först och främst att det inte var mitt fel att jag blivit sjuk förra gången jag jobbat som lärare. Jag insåg också att det inte var bra för mig, men fortfarande utan insikt att det handlade om utmattningssyndrom Jag sökte mig tillbaka till universitetslärarejobbet istället, och hade turen att fråga om jobb precis när jag behövdes på grundutbildningen för ingenjörer. Men för att på fast anställning som universitetslärare behöver man vara disputerad, så jag såg till att bli doktorand, igen.
Kombinerat med sonen på andra sidan planeten, och successivt mer begränsat umgänge med de yngre barnen – genom ensidiga beslut från min exfru – och den ovana situationen att bli doktorand igen, uppstod symptom som jag äntligen insåg var exakt samma som första gången. Jag blev sjukskriven på halvtid, och fick en diagnos av "depression" igen, och fick knapra SSRI. Tills Försäkringskassan kastade ut mig ur sjukförsäkringen. Och jag förstod ju inte att de jag borde ha gjort vara att slåss mot deras beslut. Jag förstod heller inte att jag borde ha kvar kontakten med sjukvården.
En halv termin försökte jag jobba heltid, fortfarande med de där symptomen från tidigare. Självklart fungerade det inte. Jag misskötte lektionsplanering och annat, kunde inte göra arbetet i de kurser jag skulle läsa, och absolut inte utföra någon forskning. Och till slut kraschade jag totalt. Försäkringskassan låtsas så klart att de inte har ett dugg med det att göra.
(Skrivpaus nummer 10 här)
Som student utomlands 1997 drabbades jag för första gången. Så här i efterhand är det klassiskt: jag höll på att avsluta två grundläggande examina (hade en sedan tidigare), var på väg att påbörja ett doktorandprogram, och kvalade till landslaget, allt samma år. Kombinationen att jobba hårt och att byta spår från något jag var hemma i och van vid till något helt nytt gjorde att jag tappade fotfästet.
Men jag begrep ju inte då vad som hände mig. Jag förmådde inte att ta mig ur sängen på morgonen, jag missade föreläsningar och jobb, och insåg att jag var tvungen att hoppa av doktorandprogrammet jag påbörjat. Men jag fattade inte att det var en sjukdom som drabbat mig. Jag trodde att jag "tappat motivationen". Och de akuta besvären försvann efter kanske ett halvår. Så jag avslutade mina utlandsstudier efter sju år med en mastersexamen istället för en doktorsexamen och for hem till Sverige igen.
I efterhand, nu nästan ett kvartssekel senare, ser jag att jag aldrig var symptomfri. Koncentrationsförmåga och kapacitet var nersatt, och förmågan att minnas elevers och studenters namn (jag jobbade som lärare både under min återstående studietid och väl hemma i Sverige igen) har fortfarande inte kommit tillbaka.
Andra episoden kom 2002 när jag jobbade som gymnasielärare, på en vikariatstjänst där två eller tre tidigare lärare blivit sjukskrivna. Förutom jobbig arbetssituation (det här var alltså straxt efter krigen i Jugoslavien och förutom vanliga jobbiga situationer i skolan fanns det också en hel del trasiga ungdomar som ingen lärare i världen har utbildning eller resurser nog att hjälpa) hade två jobbiga familjehändelser utspelat sig under det föregående året.
Min äldsta son föddes i Sverige 2000, och när jag och han och min dåvarande sambo var på Nya Zeeland och besökte hennes föräldrar bestämde hon sig för att stanna. Med honom. Utan att ha diskuterat saken med mig innan vi åkte. I hennes värld var det jag som "övergav dem", hur det nu skulle gått till att en person utan arbetstillstånd eller uppehållstillstånd kunde ha gjort annat än att åka hem efter de 90 dagar som visumfriheten gäller.
Under min vistelse i antipoderna hade min pappa genomgått en bypass-operation, men inte blivit besvärsfri. Det visade sig att han hade magcancer. Han fick sin diagnos den 11 september 2001, några månader efter att jag kommit hem. Jag hade cyklat hem till honom för att se på TV om vad som hänt i New York då jag inte hade någon TV i min lilla lägenhet ännu. Han var distraherad. Och till slut berättade han för mig och sin "närbo" som bodde i samma hus.
Pappa dog 18 november 2001 och begravdes på min sons namnsdag, 12 december. Jag minns fortfarande hur jag hade gått in i kyrkan där jag döptes (nej, jag är inte religiös, men det var nån sorts konsert på gång när jag promenerade förbi av någon anledning som jag inte minns) och satt i en av bänkarna och hörde musik och tittade i min kalender – det här var ju på papperskalendrarnas tid – och upptäckte att begravningsdatumet slumpat sig så.
Jag tog mig igenom vårterminen bara på rutin. Jag undervisade på en nivå jag kan utan och innan och även utan att kunna göra någon planering lyckades jag med konststycket att inte missköta arbetet alltför illa. Men det var ohållbart, nån kollega tyckte jag borde vara sjukskriven, jag gick till chefen och hon skickade mig till företagshälsovården.
Och här, första gången jag sökte vård för mina besvär, kom det som blev så katastrofalt. Fel diagnos. Fel behandling. Från en företagshälsovård som anlitades av en arbetsgivare med personal som välkänt är överrepresenterade bland patienter med utmattningssyndrom. Hur går sånt till?
Jag fick alltså diagnosen "depression". Trots att jag faktiskt inte hade depression. Men det visste jag ju inte då. Jag antog, felaktigt som det visade sig, att man kunde lita på att sjukvårdens personal vet vad de håller på med.
Mycket till behandling fick jag inte heller. Jag fick gå prata med en beteendevetare en gång i veckan, och efter ett tag fick jag erbjudande om att prova SSRI (Sertralin), som jag käkade ett tag. Effekten uteblev, men biverkningarna var inte acceptabla – dålig andedräkt, blödningsbenägenhet, mardrömmar, och så vidare – så jag slutade.
Efter kanske ett år av sjukskrivning visade det sig att min arbetsgivare – en stor kommun – inte ville placera om mig till en annan tjänst, utan erbjöd mig avgångsvederlag. Jag tvekade lite, för det skulle ju betyda att jag inte längre skulle ha en fast anställning med en arbetsgivare med ansvar för min rehabilitering.
När erbjudandet om avgångsvederlag kombinerades med ett erbjudande om 10 sessioner med en psykolog för KBT-behandling accepterade jag. Nu i efterhand vet jag att det var det dummaste jag kunde gjort. Just då kändes det som en befrielse. Ingen som ville tvinga mig tillbaka till en ohållbar arbetssituation, och jag skulle bli fri att skaffa ett jobb som skulle tillåta mig att åka till Nya Zeeland till min son.
I själva verket blev det inledningen på ett decennium av arbetslöshet. Jag lyckades inte hitta nån anställning – förmodligen för att min sjukdom lyste igenom utan att jag förstod det – och var oförmögen att driva eget.
Och allra värst, det allra värsta minnet från den tiden, var att den där psykologen som skulle KBT-behandla mig avslutade behandlingen efter bara tre möten men "ursäkten" att "du är inte tillräckligt deprimerad för att jag ska kunna hjälpa dig".
En nyfiken person med vetenskapligt sinne skulle ju ha frågat sig vad problemet då kunde ha varit om det inte var depression, och hade hittat rätt diagnos redan då, för 16 år sedan. Istället slängde han ut mig till att klara mig själv. Och eftersom jag inte visste vad min diagnos borde ha varit gjorde jag ju mig själv bara sjukare och sjukare och mer och mer sårbar för återinsjuknande. Jag klarade mig inte själv.
Samma dag som min far avslöjade sin cancerdiagnos skrev jag på kontraktet för att köpa en lägenhet. Jag satte igång att renovera, riva ner tapeter, bredspackla, lägga golv, till och med ta ner en vägg. Enda problemet var att det tog mig fyra år att färdigställa. Återigen kunde jag bara förstå anledningen som att jag "förlorat motivationen". Jag förstod inte att det fanns en diagnos som hette utmattningssyndrom och som kunde förklara allt. Men jag förstod ju klart och tydligt att jag inte hade någon depression, för jag hade ju inga depressiva tankar eller känslor.
Under den här tiden skrev jag in mig på en distanskurs i översättning från engelska till svenska. Det var trevligt att vara i universitetsmiljön igen (det var månatliga sammankomster i kursen) och jag klarade av kursen rätt bra. Så jag hade återhämtat mig åtminstone delvis. Men det blev mycket sovande på dagarna och vaknätter framför Google. Jag återupplivade ett intresse från barndomen bland annat. Jag snöade in lite på spårvägar och järnvägar. Och äntligen begrep jag var "littera" betydde som jag mindes från Märklin- och Lima- katalogerna som jag drömde över när jag var barn.
Min andra son hann födas innan lägenheten blev helt färdig, och då var det dags att sälja den och flytta med min blivande fru till den mindre grannstaden där hon hade sitt arbete. Förlossningen satte faktiskt igång där, på en blå soffa, bland flyttkartonger och byggdamm. Fyra år av planer, och ett par månader av frenetiskt arbete, och så fick jag aldrig bo i lägenheten när den var klar. Den såldes till nån som uppenbarligen direkt skulle ändra på allt jag gjort.
Det där att ha träffat båda mammorna till mina barn med pågående utmattningssyndrom, utan att förstå det och utan att veta hur det skulle hanteras, är så här i efterhand ytterligt signifikant.
Till att börja med har ju ingen av dem känt mig som frisk. De tror alltså att den jag är när symptomen tar över är den jag är. Och eftersom en tydlig konsekvens av utmattningssyndrom är oförmåga att ta beslut, kunde jag inte ta rätt beslut om att gå in i förhållanden. Jag lyssnade mer på andras plattityder om att "settle down", "stadga sig" än på mitt inre som hade behövt återhämta sig först, innan livsförändrande beslut togs.
Så jag kan förstå, så här i efterhand varför allt gick åt skogen, och förstår förmodligen varför de båda två blev besvikna. Jag levde inte upp till den dröm de hade om vad jag skulle bli. Det har jag ju inte gjort vad gäller mina egna drömmar och framtidsplaner heller. Men vad jag inte kan förstå är att nu, när de vet att jag inte var frisk och att inte hade kapaciteten att ta rätt beslut, kan de fortfarande inte sluta att hata mig.
Ja, jag använder ordet hata. För vad kan det annars vara? En människa, som varit en viktig del i ens liv och som man har barn ihop med och därmed kommer att vara en del av ens liv oavsett vad som händer, visar sig vara sjuk och i behov av hjälp. Att då välja att inte ge den hjälpen, utan tvärt om göra saken värre, hur är det frukten av något annat än hat?
Så hela tiden från 2002 och framåt har mina återfall i utmattningssyndrom huvudsakligen skapats av den kroniska stressen att inte få träffa mina barn. Först min äldste son, som tog till andra sida av jorden utan mitt samtycke. Och sedan mina två yngsta barn som jag nu inte fått träffa på fyra år, trots att min ex-fru på nära håll sett hur vidrigt illa det gjorde mig att inte få träffa den äldste. Eller är det just därför? Hon har sett hur man ska göra för att såra mig så mycket som möjligt, och utnyttjar den kunskapen.
Jag säger "huvudsakligen" i föregående stycke, för det har så klart varit fler saker som har påverkat. Om man ska använda sig av psykologernas och psykiatrernas "stress-sårbarhet-modell" är det det vi kan kalla "familjesituationen" som alltid legat som en stor propp i botten av bägaren som sedan lätt fåtts att rinna över genom att fyllas av andra stressorer. Det krävs inte mycket extra last för att knäcka kamelens rygg när lasset redan är så tungt.
Exfru skrev jag ju ovan. Ja, vi gifte oss på tingsrätten, mest för att det var enklast så, juridiskt , när vi skulle ha barn tillsammans. Kanske var det korkat att ge sig in i ytterligare ett kärlekslöst förhållande, men jag hade ju fortfarande ingen aning om vad som hände med mig, och ingen kraft att resonera med mig själv om rätt beslut. Vi var vänner, och det räckte bra som en början trodde jag väl. Och hade jag varit frisk vore det väl rimligt att vänskap är en bra grund för kärlek.
Så här i efterhand ser jag att jag inte haft full tillgång till mina känslor under all denna tid. Eller så är det bara att jag träffat fel människor. För när terapeuter eller äktenskapsrådgivare frågar "hur var det när ni blev förälskade?" eller "varför blev du kär i NN?" kan jag inte svara. Det var aldrig någon förälskelse, jag blev inte kär. Jag hittade en vän att umgås med och sen var det som om jag blev tillfångatagen i ett skådespel jag inte väntat mig. Någon satte sina klor i mig och skulle ha mig att vara någon jag inte var och som jag var oförmögen att vara.
Samtidigt kan jag inte tro att de två mödrarna till mina barn inte insåg detta. Det är inte som om jag lurades. Jag hade inte återfått min normala funktion på något sätt när jag träffade dem, och det var ingenting jag maskerade eftersom jag inte var medveten om det. Och omvänt, hur kärleksfullt är det att försöka tvinga en annan människa att vara något de är oförmögna att vara? Jag kände mig fångad och styrd, oönskad och ensam. Det ledde så klart till att jag slöt mig ännu mer inom mig själv och bidrog till att jag mådde sämre.
Och det är lite surt. Ingen av dem är korkad egentligen. En av dem har till och med läst psykologi på universitetet. Så om de bara hade frågat sig "vad är det för fel och hur kan jag hjälpa" istället för att bara anta att jag var en elak jävel hade de till och med kunnat hjälpa mig. Istället bidrog de till mina återinsjuknanden genom att pressa och ställa ultimativa krav och gräla. Och inte ens nu, när de båda två vet vad problemet var hela tiden, att jag hade utmattningssyndrom så länge de känt mig, kan de låta bli att hata mig. Som om det är mitt fel att jag drabbades av en sjukdom.
Nå, det där decenniet av arbetslöshet, som kom efter att jag accepterat avgångsvederlaget, blandades upp med perioder av föräldraledighet. Och det är betydligt trevligare att vara föräldraledig än att vara arbetslös. Inte så konstigt det, förstås. Att slippa pressen, stressen och ångesten att söka jobb som ingen ens ville intervjua mig för var så klart en lättnad. Omvänt blev jag oundvikligen sämre i mitt mående när jag inte var föräldraledig.
Jag vet inte riktigt om jag hade någon period av akut utmattningssyndrom under den tiden, eller hur många i så fall, men Jag vet i alla fall att jag aldrig var tillbaka på en frisk nivå. Och när min yngsta dotter var liten och jag inte var föräldraledig längre är jag säker på att jag började falla ner i källaren igen. För då började jag jobba på ett sätt som jag ni vet inte var hälsosamt för någon med utmattningssyndrom.
Jag blev headhuntad, till att på vikariatsbasis läsa in den lokala taltidningen, av taltidningsredaktören – en bekant som hört mig läsa en bok för min son. Sporadiska jobb mitt i nätterna är inte något som hjälpte mitt läge, precis. Och det här var när moderatregeringen började pajja alla våra socialförsäkringar, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, så deltidsarbete var förenat med ytterligare en stressande faktor: efter ett visst antal dagar måste du antingen bli heltidsanställd eller sluta jobba helt för att få försörjning.
Så, plötsligt hade jag arbetsförmedlingen efter mig, och när de ville tvinga mig att söka ett jobb som lärare, och jag försökte förklara att jag inte skulle klara det utan bli sjuk av det skickade de mig till en KBT-sjuksköterska. Och det här var första gången någon förklarat för mig att jag hade ångest.
"Ångest" hade tills dess varit något okänt för mig. Nåt som andra sa att de hade. Nåt som Lasse Åberg skämtade med när han döpte sina alter ego till Ågren. Nu pekade den här KBT-terapeuten på mig och sa "det där kallas ångest". Jag satt väl och skruvade på mig och kanske min andhämtning avslöjade mig, eller om pulsen syntes i tinningarna, vad vet jag. Det var när jag skulle beskriva mina känslor inför att jobba som lärare som terapeuten med ett självklart konstaterande sa att jag hade ångest.
Känslan var så klart välkänd för mig. Det var begreppet som var nytt. För mig var det binjurarna som slagit på och pytsade ut binjurehormoner i blodomloppet. Att det var det som kallades ångest hade jag inte haft en aning om.
Så jag slapp jobba som lärare. Istället fick jag gå starta-eget-kurs och småningom fick jag aktivitetsersättning för att gå en utbildning till film- och TV-översättare. När min dåvarande fru fick nys om att jag kanske skulle tvingas bli frilansande översättare ville hon flytta till ett billigare boende, så mitt i all stress med att ha arbetsförmedlingen efter mig skulle det flyttas också. Det sägs ju att flytta är mer stressigt än att skilja sig, så det kan inte ha varit nyttigt.
Och det var det inte heller. Den där kursen till översättare fick jag lämna efter halva tiden. Den officiella förklaringen var att det var arbetsbrist. Men att just jag fick lämna berodde alldeles säkert på att jag gjorde dåligt ifrån mig. Jag försökte faktiskt en gång till, strax efter skilsmässan, och då sades det explicit att jag inte fick fortsätta kursen för att jag inte klarade tempot och kvalitetskraven.
Hade någon berättat för mig vad utmattningssyndrom var hade jag ju kunnat sätta allt detta i ett sammanhang. Men jag hade ju övertygats om att jag hade haft depression, och det var jag ju fullt medveten om att jag inte hade. Jag var inte ledsen hela tiden, jag hade inga självanklagelser eller självmordstankar, och jag var fullt övertygad om att om jag bara fick chansen skulle jag klara vilket jobb som helst.
Istället gick jag där och blev sämre, mer stressad, och hade numera en fru som var allt mer missnöjd med mina misslyckanden att få ett jobb och min oförmåga att sköta hemmet "när jag ändå bara går hemma". Jag hade kraften att ta barnen till förskolan och att hämta hem dem därifrån, och jag lagade mat och handlade mat. Men att samtidigt lyckas städa, tvätta och diska så att det inte syntes någon röra när hon kom hem från jobbet, de klarade jag inte av.
Stressen förvärrades av att min fru inte förstod att stödja mig i den sjukdom jag ju inte visste att jag hade. Istället blev hon kontrollerande och krävande, och arg och irriterad. Och det gjorde så klart att jag drog mig undan. Man kan inte direkt påstå att min uppväxt och ungdomsår lärt mig att hantera konflikter i nära relationer på ett ändamålsenligt sätt. Jag tror till och med att jag tenderar att dra mig undan konflikter där andra inte ens ser någon konflikt.
Småningom blev det så illa att jag sov mellan lämnandet och hämtandet på förskolan, och jag somnade ofelbart när jag nattade barnen framåt 19-tiden på kvällen. Min fru avskydde att jag kunde somna när som helst. Hon tyckte också att jag snarkade och kastade ut mig ur min egen säng. I ett drygt år innan skilsmässan sov jag i något av barnens rum. Och jag började fundera på "hur säger man?" Att vi skulle kunna fortsätta som gifta verkade inte rimligt.
Jag kom aldrig på hur man säger. Det var hon som sa "nu får du skaffa någonstans att bo", som om hon vore drängen Alfred. Utan diskussion, utan ceremoni. Du får inte bo i ditt eget hem längre.
Skilsmässan ledde till den fjärde episoden med akut utmattningssyndrom. Jag formulerar det så, för när jag ser tillbaka har jag haft symptom i varierande grad hela tiden från 1997, men det har varit fem tydliga episoder med helt handikappande förlust av förmågor.
Men det ledde också till de omständigheter som i sin tur lett till att den nu pågående femte episoden blivit så djup och ohanterlig som den blivit.
Samtidigt som jag flyttade till den mindre grannstaden med modern till mina två yngsta barn råkade jag bli aktiv inom kommunalpolitiken. Länets valsamordnare i Miljöpartiet visste att jag hade flyttat och ville ha nån att sätta på kommunlistan för att "låsa" den – och sa att partiet fått alldeles för få röster förra gången för att få en plats i kommunfullmäktige. Men det visade sig att bara för att det fanns ett namn på listan så ökade röstetalet med typ 300 procent och jag fick en plats.
Så då var jag ju tvungen att hålla konstituerande möte och dra igång en lokalförening, och allt som går ihop med det, och så klart försöka göra bra ifrån mig som lokalpolitiker, och försöka rekrytera fler att vilja engagera sig som folkvalda – även små partier får ju ibland sitta med i olika sammanhang och det vore ju korkat att sätta mig själv på alla ställen när det behövs återväxt av fler som vill engagera sig.
Alltså har jag, i princip under hela tiden mellan återhämtningen från första sjukskrivningen till den här senaste episoden, haft en ständigt närvarande, men så klart varierande, extra källa till stress. Men eftersom jag inte visste att jag hade utmattningssyndrom att ta hänsyn till begrep jag ju inte heller att jag kanske borde hålla mig ifrån sånt. Som väl är kan jag även i relativt kasst tillstånd göra ungefär lika bra ifrån mig som den genomsnittliga fritidspolitikern. Men eftersom jag ställer lite högre krav än så på politiker, särskilt på mig själv, var det så klart en onödig påfrestning. Som jag kunde ha förstått att undvika om jag fått rätt diagnos från början.
Så, i den här historien har vi kommit fram till femte och senaste akuta insjuknandet i utmattningssyndrom. Grunden till det lades redan under återhämtningen från det fjärde, som främst triggades av skilsmässan men så klart hade sin grund i all stress som låg i botten av den där bägaren som har allt lättare att rinna över.
När jag mådde som sämst efter skilsmässan fick jag ett par löparskor av min bror. Han tyckte jag behövde komma igång med att träna igen. Efter sex år utan nån träning alls var jag uppe på 116 kg, 20 kg mer än när jag mönstrade och 10 kg mer än när jag hade mer muskler än någonsin. Jag lyckades komma igång med att jogga ungefär varannan dag, och det hjälpte. Plötsligt en dag promenerade jag in på min gamla gymnasieskola och sökte jobb.
Så femte kraschen grundlades nog med att jag sökte jobb som gymnasielärare igen. Särskilt som det började med att jag jobbade med sommarskola på 150 % tjänstgöringsgrad. Efter ett läsår insåg jag först och främst att det inte var mitt fel att jag blivit sjuk förra gången jag jobbat som lärare. Jag insåg också att det inte var bra för mig, men fortfarande utan insikt att det handlade om utmattningssyndrom Jag sökte mig tillbaka till universitetslärarejobbet istället, och hade turen att fråga om jobb precis när jag behövdes på grundutbildningen för ingenjörer. Men för att på fast anställning som universitetslärare behöver man vara disputerad, så jag såg till att bli doktorand, igen.
Kombinerat med sonen på andra sidan planeten, och successivt mer begränsat umgänge med de yngre barnen – genom ensidiga beslut från min exfru – och den ovana situationen att bli doktorand igen, uppstod symptom som jag äntligen insåg var exakt samma som första gången. Jag blev sjukskriven på halvtid, och fick en diagnos av "depression" igen, och fick knapra SSRI. Tills Försäkringskassan kastade ut mig ur sjukförsäkringen. Och jag förstod ju inte att de jag borde ha gjort vara att slåss mot deras beslut. Jag förstod heller inte att jag borde ha kvar kontakten med sjukvården.
En halv termin försökte jag jobba heltid, fortfarande med de där symptomen från tidigare. Självklart fungerade det inte. Jag misskötte lektionsplanering och annat, kunde inte göra arbetet i de kurser jag skulle läsa, och absolut inte utföra någon forskning. Och till slut kraschade jag totalt. Försäkringskassan låtsas så klart att de inte har ett dugg med det att göra.
(Skrivpaus nummer 10 här)
Kommentarer
Skicka en kommentar