Första gången jag kraschade i utmattningssyndrom begrep jag inte ett skvatt vad som pågick. Men nu i efterhand vet jag ju vad omständigheterna var som förde mig dit.
Jag studerade och idrottade i USA, hade klarat av min första examen på tre och ett halvt år, av de fyra som man får tävla för skolan, och fortsatte mitt femte år att bygga vidare på den första examen till två till. Samtidigt som jag skulle avsluta dem ville jag kvala till VM på hemmaplan i Sverige, och bestämde mig för att söka till ett doktorandprogram i biokemi. Så när jag simmat VM och kom tillbaka efter flera veckor borta från universitetet koncentrerade jag mig på plugget. Och gjorde det klassiska misstaget att prioritera bort allt annat.
Så hösten efter det kraschade jag. Orkade inte ta mig ur sängen till träningen. Missade föreläsningar på morgonen. Kunde inte sköta mitt jobb som doktorand. Men min förklaring blev att jag tappat motivationen. Jag hoppade av doktorerandet och skrev in mig på en mastersutbildning för lärare, helt utan forskning eller avhandlingar. Och åkte hem till Sverige.
Andra gången hade jag jobbat två år som lärare på två olika gymnasieskolor, med ett avbrott för lite föräldraledigt, en del av en termin som universitetslärare, och en resa till Nya Zeeland för att hälsa på min sons morföräldrar.
Det var under den där resan till Nya Zeeland som hans mamma bestämde sig för att stanna där med min son. Eller om hon egentligen hade planerat att stanna hela tiden, utan att diskutera det med mig, vad vet jag. När jag kom hem och var arbetslös ett tag innan jag började på det andra gymnasielärarjobbet hade min pappa precis genomgått en bypass-operation, men inte blivit bättre. Det visade sig att han hade cancer och dog i slutet av höstterminen. Jobbet på den skolan var också väldigt påfrestande och jag tog mig genom vårterminen på knapp styrfart, samtidigt som kommunikationen med exet bröt samman. Hon vägrade att skriva på min sons medborgarskapspapper för att vara elak mot mig, till exempel.
Och sedan dess har det där att inte få träffa min son legat i botten på den där bägaren som lätt rinner över. Så förutom den första gången har alla mina insjuknanden haft som delorsak just den här situationen.
Tredje gången jobbade jag först som vikarie på en taltidningsredaktion, vilket innebar nattarbete. Kombinerat med att jag ansvarade för att ta mina två yngre barn till förskolan blev pressen och sömnbristen en delorsak till kraschen. En annan delorsak kom senare när jag genom arbetsförmedlingen närmade mig att bli egenföretagare som översättare. Det ledde, förutom till stressen att kanske bli självanställd, till att min fru ville flytta till ett billigare boende. Och att flytta är ju stressigare än en skilsmässa, sägs det. Sammantaget ledde stressen till att jag inte gjorde bra ifrån mig på kursen till att bli översättare för film och TV, utan fick sluta.
Fjärde gången räckte det med stressen av skilsmässa, flytt till en ungkarlslya billig nog för min A-kassa, och krångel med umgänget med barnen. Förutom att jag fortfarande hade min äldsta son på andra sidan planeten. Och stressen av att vara arbetslös och hitta fel läsning på det.
Femte gången, den nuvarande, grundlagdes nog med att jag sökte jobb som gymnasielärare igen. Efter ett läsår insåg jag att det inte var bra för mig, fortfarande utan insikt att det handlade om utmattningssyndrom, och sökte mig tillbaka till universitetslärarejobbet. Men för att på fast anställning som det behöver man vara disputerad, så jag såg till att bli doktorand, igen.
Kombinerat med sonen på andra sidan planeten, och successivt mer begränsat umgänge med de yngre barnen, genom ensidiga beslut från in exfru, och den ovana situationen att bli doktorand igen, uppstod symptom som jag för äntligen insåg var exakt samma som första gången. Jag blev sjukskriven på halvtid, och fick en diagnos av "depression" igen, och fick knapra ssri. Tills Försäkringskassan kastade ut mig ur sjukförsäkringen.
En halv termin försökte jag jobba heltid, fortfarande med de där symptomen från tidigare. Självklart fungerade det inte. Jag misskötte lektionsplanering och annat, kunde inte göra arbetet i de kurser jag skulle gå, och absolut inte utföra någon forskning. Och till slut kraschade jag totalt. Försäkringskassan låtsas så klart att de inte har ett dugg med det att göra.
Så, jag har rätt bra koll på vad som är de omedelbara orsakerna till mina episoder av utmattningssyndrom. Frågan är varför jag blev sårbar till att börja med, och varför jag har fastnat så djupt denna gång. Det skriver jag om i del 1 och 3 av denna serie av bloggposter.
Jag studerade och idrottade i USA, hade klarat av min första examen på tre och ett halvt år, av de fyra som man får tävla för skolan, och fortsatte mitt femte år att bygga vidare på den första examen till två till. Samtidigt som jag skulle avsluta dem ville jag kvala till VM på hemmaplan i Sverige, och bestämde mig för att söka till ett doktorandprogram i biokemi. Så när jag simmat VM och kom tillbaka efter flera veckor borta från universitetet koncentrerade jag mig på plugget. Och gjorde det klassiska misstaget att prioritera bort allt annat.
Så hösten efter det kraschade jag. Orkade inte ta mig ur sängen till träningen. Missade föreläsningar på morgonen. Kunde inte sköta mitt jobb som doktorand. Men min förklaring blev att jag tappat motivationen. Jag hoppade av doktorerandet och skrev in mig på en mastersutbildning för lärare, helt utan forskning eller avhandlingar. Och åkte hem till Sverige.
Andra gången hade jag jobbat två år som lärare på två olika gymnasieskolor, med ett avbrott för lite föräldraledigt, en del av en termin som universitetslärare, och en resa till Nya Zeeland för att hälsa på min sons morföräldrar.
Det var under den där resan till Nya Zeeland som hans mamma bestämde sig för att stanna där med min son. Eller om hon egentligen hade planerat att stanna hela tiden, utan att diskutera det med mig, vad vet jag. När jag kom hem och var arbetslös ett tag innan jag började på det andra gymnasielärarjobbet hade min pappa precis genomgått en bypass-operation, men inte blivit bättre. Det visade sig att han hade cancer och dog i slutet av höstterminen. Jobbet på den skolan var också väldigt påfrestande och jag tog mig genom vårterminen på knapp styrfart, samtidigt som kommunikationen med exet bröt samman. Hon vägrade att skriva på min sons medborgarskapspapper för att vara elak mot mig, till exempel.
Och sedan dess har det där att inte få träffa min son legat i botten på den där bägaren som lätt rinner över. Så förutom den första gången har alla mina insjuknanden haft som delorsak just den här situationen.
Tredje gången jobbade jag först som vikarie på en taltidningsredaktion, vilket innebar nattarbete. Kombinerat med att jag ansvarade för att ta mina två yngre barn till förskolan blev pressen och sömnbristen en delorsak till kraschen. En annan delorsak kom senare när jag genom arbetsförmedlingen närmade mig att bli egenföretagare som översättare. Det ledde, förutom till stressen att kanske bli självanställd, till att min fru ville flytta till ett billigare boende. Och att flytta är ju stressigare än en skilsmässa, sägs det. Sammantaget ledde stressen till att jag inte gjorde bra ifrån mig på kursen till att bli översättare för film och TV, utan fick sluta.
Fjärde gången räckte det med stressen av skilsmässa, flytt till en ungkarlslya billig nog för min A-kassa, och krångel med umgänget med barnen. Förutom att jag fortfarande hade min äldsta son på andra sidan planeten. Och stressen av att vara arbetslös och hitta fel läsning på det.
Femte gången, den nuvarande, grundlagdes nog med att jag sökte jobb som gymnasielärare igen. Efter ett läsår insåg jag att det inte var bra för mig, fortfarande utan insikt att det handlade om utmattningssyndrom, och sökte mig tillbaka till universitetslärarejobbet. Men för att på fast anställning som det behöver man vara disputerad, så jag såg till att bli doktorand, igen.
Kombinerat med sonen på andra sidan planeten, och successivt mer begränsat umgänge med de yngre barnen, genom ensidiga beslut från in exfru, och den ovana situationen att bli doktorand igen, uppstod symptom som jag för äntligen insåg var exakt samma som första gången. Jag blev sjukskriven på halvtid, och fick en diagnos av "depression" igen, och fick knapra ssri. Tills Försäkringskassan kastade ut mig ur sjukförsäkringen.
En halv termin försökte jag jobba heltid, fortfarande med de där symptomen från tidigare. Självklart fungerade det inte. Jag misskötte lektionsplanering och annat, kunde inte göra arbetet i de kurser jag skulle gå, och absolut inte utföra någon forskning. Och till slut kraschade jag totalt. Försäkringskassan låtsas så klart att de inte har ett dugg med det att göra.
Så, jag har rätt bra koll på vad som är de omedelbara orsakerna till mina episoder av utmattningssyndrom. Frågan är varför jag blev sårbar till att börja med, och varför jag har fastnat så djupt denna gång. Det skriver jag om i del 1 och 3 av denna serie av bloggposter.
Kommentarer
Skicka en kommentar